Det pågår en global hälsokris. Nej, inte coronaviruset. Under ett The Economist-seminarium med rubriken “Världen 2021” varnade tidningens biträdande chefredaktör Tom Standage för riskerna med antibiotikaresistens (1/12). Han är långt ifrån den första att göra det. Läkare utan gränser varslar om att det inom 30 år kommer att dö tio miljoner per år av infektioner orsakade av så kallade superbakterier. Redan i dag dör 700 000 globalt per år till följd av antibiotikaresistens och för EU är siffran 25 000.
Antibiotikaresistensen drabbar låginkomstländer med svaga sjukvårdssystem hårdare än rikare länder. Samtidigt ökar antibiotikaresistensen snabbare i låginkomstländer, och dessutom i takt med BNP-tillväxt. En avgörande utmaning i kampen mot antibiotikaresistens blir alltså att hitta mekanismer som gör att tillväxt och en ökad användning av antibiotika upphör att gå hand i hand.
Det finns förstås mycket man kan göra åt antibiotikaresistensen, och mycket görs redan. Det råder ingen brist på internationella initiativ. Sedan 1999 har EU investerat mer än 1,3 miljarder euro i forskning om antibiotikaresistens. EU-kommissionen har en handlingsplan för att åtgärda problemet, och WHO kallade det 2017 för “en global kris vi inte längre kan ignorera”. Trots att information om problemet är välspridd, vi i hög grad vet hur det kan åtgärdas och känner till de enorma riskerna förknippade med antibiotikaresistens så fortsätter den att öka.
Därför bör man också se till hur och varför marknaden för antibiotika ser ut som den gör. Antibiotika är inte vilken vara som helst. Vi vill att det ska produceras mycket och många olika typer av antibiotika. Samtidigt vill vi att läkare ska skriva ut så lite antibiotika som möjligt. Den paradoxen gör det svårt att tjäna pengar på nya former av antibiotika, vilket i sin tur bromsar innovationen på området. På grund av riskerna med överanvändning, får man heller inte marknadsföra antibiotika. Därför saknar läkemedelsbolag i hög utsträckning ekonomiska incitament att ta fram antibiotika. Utöver innovation inom läkemedelsbranschen kommer det därför även att krävas innovation för hur marknaden ska utformas.
Till skillnad från coronaviruset, som slog till mer eller mindre över en natt, smyger sig den här hälsokrisen på oss successivt. Det gör det svårare att bygga upp politiskt kapital att få till snabb förändring. Å andra sidan slipper vi nog många av de panikåtgärder som har präglat coronastrategier världen över. För att åtgärda antibiotikaresistens behövs en förändrad läkemedelsbransch och långsiktiga strategier, för det kommer att vara ett problem under lång tid framöver.