Privilegiet att leva i en demokrati är ett undantag, sett till mänsklighetens historia. Ändå lever i dag 55 procent av världens befolkning i en demokrati, över fyra miljarder människor. Nästan fyra miljarder människor gör det således inte, och under coronapandemin har demokratiutvecklingen dessutom rullats tillbaka.
Det skriver den Stockholmsbaserade demokratifrämjande organisationen Idea i en rapport (9/12). 61 procent av världens länder har infört åtgärder för att hindra smittspridningen som är bekymmersamma från ett demokratiperspektiv. I 9 av 10 icke-demokratiska länder har den odemokratiska utvecklingen förstärks under pandemin.
I rapporten lyfts problem som att länder har skjutit upp val, infört restriktioner som saknat laglig grund och dessutom infört dem på obestämd tid. Vissa länder har försökt mörklägga smittspridning och har censurerat journalister och forskare som försökt sprida information om viruset. Andra har tvingat människor i karantän eller att ta medicin som inte testats. Även integritetsproblem kopplade till att man smittspårat med appar som använder sig av personlig data lyfts som ett hot mot de mänskliga rättigheterna, då datan i vissa fall delats med polis och andra myndigheter.
I en del länder har inskränkningarna skett därför att man tagit corona på för stort allvar, i andra därför att man velat tona ner dess allvar. Det handlar inte om att en enda typ av åtgärder är fel, utan om att åtgärderna har använts som svepskäl för att underminera mänskliga rättigheter.
Kanske borde man inte bli förvånad, många av dessa inskränkningar sker i länder som redan var djupt odemokratiska. Men även i 43 procent av alla demokratier har man tagit till åtgärder som underminerar demokratin. I många fall har det påskyndat en utveckling som man sett tecken på redan före coronavirusets entré. Det gäller till exempel Indien. Landets coronarestriktioner får en bottennotering av Idea ur ett människorättsperspektiv. Premiärminister Narendra Modi har motiverat inskränkningar på rörelsefrihet, yttrandefrihet och pressfrihet med att det skulle stoppa smittspridningen.
I vissa länder har de odemokratiska ingreppen skett trots att man inte tidigare har sett tecken på en sådan utveckling. Det gäller till exempel Israel, Mexiko och Argentina. Det är särskilt oroväckande, eftersom det kan ha långsiktiga konsekvenser för samhället. En demokrati är betydligt lättare att riva ner än att bygga upp. ”Risken är att regeringar vänjer sig vid ett nytt normalläge och därför misslyckas med att dra tillbaka antidemokratiska åtgärder”, skriver Kevin Casas-Zamora i ett pressmeddelande.
Det är förstås lätt att tro att till exempel Sverige är immunt mot denna typ av utveckling, men även här finns risker.
Ett problem är att så mycket annat hamnar i skymundan när coronabevakningen dominerar både människors sinnen och medierna. Det gör att politisk utveckling som borde bevakas, prioriteras bort. Det kan till exempel förklara varför förslaget om en utredning om att Försvarets radioanstalt skulle få övervaka trafik inom Sverige – ett ganska stort integritetsingrepp – inte väckte större debatt i höstas (25/10).
Det ensidiga fokuset på covid-19 på senaste har också lett till en mentalitet som innebär att man vill åtgärda coronaspridningen “kosta vad det kosta vill”. Är man villig att betala vad som helst för något riskerar priset att bli ganska högt. I vissa delar av världen får man betala med sin demokratiutveckling. Mot det finns inget vaccin.