Som barn i skilsmässa måste man ta ansvar när familjens vuxna inte vill göra det. Springa emellan och offra sitt eget välmående för stämningens skull. På samma sätt i politiken förväntas de små partierna agera ansvarsfullt, byta sida och släppa sin egen viktiga politik. Även om fokus hittills legat på de små partierna har röster höjts om att M och S borde sätta sig ner, samtala som vuxna och lösa familjen Sveriges pågående regeringsdrama. Med tanke på hur de närmat sig varandra i frågor som migration, integration och rättspolitik är tanken inte är helt omöjlig.
Det är skickligt av S och M att lyckas lämpa över ansvaret på C och V. De senare kan ju trots allt bestämma vem av föräldrarna flytten går till efter skilsmässan. Men frågan om ansvar har flyttats orimligt långt ifrån M. Hur kommer det sig när de ihärdigt håller fast vid den konservativa konstellation som de, så sent som i valrörelsen 2018, sa att de inte skulle sätta sig i om inte himlen faller ner?
Inviten till C från M slogs bort så snabbt av Lööf att det höjdes ett och annat moderat ögonbryn. Ett spel för galleriet. Det är inte konstigt att C inte, helt plötsligt, överväger det regeringsalternativ som man i tre år sagt blankt nej till, bara för att en hand sträcks ut från M innehållandes politik som de stått för hela tiden?
Det pratas mycket om makten. Viker sig M för SD för att få regeringsmakten? Eller tvingas S genomföra högerreformer, för att behålla den? Förvånansvärt få pratar om varför SD inte släpper sina politiska krav och ger passivt stöd till en borgerlig regering om de verkligen vill ha ett maktskifte. De har nämnt proportionerligt inflytande mycket under denna mandatperiod. Då bör de även ta proportionerligt ansvar innan. Kanske kan C acceptera M:s utsträckta hand då?
Till syvende og sidst handlar det om sakpolitik. Ingen vill offra sin egen men alla tycker att någon annan ska göra det. Jag är ett barn av skilsmässa och ibland kommer föräldrarna till slut överens. Det vore skönt om M och S kunde släppa prestigen och göra det. Barnet i en skilsmässa får nästan alltid offra mest för den goda stämningen i familjens skull. När barnen får nog är det orimligt att förvänta sig att de ska fortsätta göra det.
Lyckas talmannen sy ihop en regering kommer det antingen vara de små som får kompromissa bort sin politik eller de stora som till slut får prata med varandra. Kanske är det inte längre rimligt att C och V får ta ansvar för de båda statsbärande partiernas kompromisslöshet?