Samarbetet med försvarsalliansen Nato inleddes 1994 och har sedan dess tätnat steg för steg. Från Partnerskap för fred, otaliga övningar och samarbete kring materiel och utrustning, till det allra närmaste för en ickemedlem – enhanced opportunities partner. Så sent som i januari ingicks ett nytt samarbetsavtal med Nato om cybersäkerhet. Nej, det handlar inte om Sverige utan om Ukraina.
Den så kallade Hultqvistdoktrinen fick 24 februari ett slag rakt i solar plexus och står fyra veckor senare och vajar mot repen. Vart ska den socialdemokratiska säkerhetspolitiken ta vägen? Doktrinen, en fortsättning på den gamla neutralitetspolitiken, innebär fortsatt alliansfrihet men att säkerheten i stället bygger på bilaterala och multilaterala avtal. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) kan räkna upp dem alla, vilket han gärna gjort på senare år. USA, Storbritannien, EU, Finland och så vidare.
När bomberna föll över Ukraina stod Sverige där naket med sina avtal. SVT har granskat de 18 som finns och ingenstans ges garantier om hjälp med försvaret (SVT 22/3). Formuleringar som EU:s, att ett angripet medlemsland ska stöttas med ”alla till buds stående medel” innebär just detta, utom försvarshjälp.
Ett angripet Sverige kommer att få ekonomisk och humanitärt stöd, angriparen kommer att drabbas av omfattande sanktioner. Vi kommer också att få hjälp med vapen och annan krigsmateriel. Men inga natosoldater, ingen flygförbudszon. Nato försvarar sina medlemsländer ”till varje millimeter”, men bara dessa. Man är inte beredda att starta ett tredje världskrig för Ukrainas skull, eller för Sveriges. Sedan 24 februari finns ett säkerhetspolitiskt facit för icke Natomedlemmar.
Det betyder inte att det är uteslutet att Sverige får hjälp. Östersjön är strategiskt mycket betydelsefull i Europa och EU-landet Sverige vill gärna tro att man står närmare Nato än andra icke medlemmar. Men ingen kan längre vifta bort Nato:s artikel 5, att ett angrepp mot ett Natoland är ett angrepp mot hela alliansen, så som socialdemokratiska regeringar gjort under lång tid.
Moderatledaren Ulf Kristersson skulle kunna utnyttja tillfället att inta en statsmannaposition. Han skulle kunna åtnjuta alla opinionsmässiga fördelar utan att göra någonting annat än att fortsätta driva S framför sig mot ett Natomedlemskap. Han skulle inte ha sagt saker som att en ansökan till Nato ”skulle destabilisera läget ytterligare”, vilket statsminister Magdalena Andersson gjorde (7/3). I valet i september skulle han få äran för riksdagen till slut slöt en bred överenskommelse i den för Sverige så viktiga frågan.
Men Kristersson gjorde inget av detta. För att fortsätta liknelsen med boxning blev han hetsig när han såg en blotta hos motståndaren, och ville avsluta snabbt. Från en dag till en annan övergav han principen att ha med S, att de båda statsbärande partierna tillsammans måste stå bakom en ansökan. ”S har inte längre veto mot svenskt Natomedlemskap”, skrev han (DN Debatt 19/3).
I stället avser Kristersson att själv lämna in Sveriges ansökan om han får bilda regering efter valet. En ansökan som i så fall skulle stödja sig på de borgerliga partierna samt Sverigedemokraterna, som nyss byt fot om Nato och är ”beredda att ompröva” sitt tidigare motstånd.
Så här hanterar man inte en fråga som kommer att prägla Sverige i generationer. Socialdemokraterna har haft fel om Nato och fortsätter sitt hårdnackade motstånd. Men två fel blir inte ett rätt.
Även här finns ett slags facit, i Finland. Där fortsätter fördjupade samtal mellan partierna, samtidigt som det folkliga stödet för Nato ökar kraftigt. Också Sverige kan landa där så småningom, men i rådande politiska klimat lär det ta tid.