Keir Starmer har vunnit en jordskredsseger, men hur starkt är hans mandat?
Den här berättelsen handlar om två länder, och två val. På kontinenten har republiken gått till val, och på ön har kungariket gjort detsamma.
På ön, i Storbritannien, verkade valet vara avgjort redan innan det börjat. En stadig nedgång för det konservativa Torypartiet sedan David Camerons avgång som premiärminister år 2016 avslutades med deras största valförlust sedan år 1832. För ett parti vars hela essens och syfte är att inneha regeringsmakten är detta ett nästan otänkbart nederlag. Nu finns det inte mycket kvar av det förutom spillror och falangstrider. Om det kommer fortsätta sin dödsspiral högerut eller återigen göra sig valbara genom att söka sig mot mitten vet vi inte.
Det verkar som att Labourledaren Keir Starmers jordskredsseger inte beror på kärlek för Labour utan snarare på hat mot Tories. Det här sätter honom i en besvärlig situation då det är oklart hur starkt hans förändringsmandat är, trots den näst största Labourvinsten någonsin. Things can only get better-känslan från 1997, har inte infunnit sig.
På kontinenten, i Frankrike, ser situationen annorlunda ut. I ett drag som de flesta bedömare hade svårt att avgöra huruvida det var genialiskt eller vanvettigt så utlyste den liberala president Macron nyval till nationalförsamlingen. Det visade sig nog ändå vara det tidigare. Det högerextrema Rassemblement Nationals (RN) valtsunami i det senaste EU-valet tydde på att de även skulle prestera bra på hemmaplan, så blev inte fallet. En bred koalition av allt från höger-liberaler till kommunister såg till att rösta strategiskt och på så sätt säkerställa att RN gick från en tydlig förstaplats till en svag tredjeplats. Men även om det högerextrema är besegrade för närvarande så har Macron ingen lätt uppgift framför sig. En regering ska nu formas på mandaten för den tidigare nämnda koalitionen, och störst på vänsterkanten blev dessutom Jean-Luc Mélenchons parti, en minst sagt problematisk regeringspartner.
Att säga att det råder vänstervåg är lite missvisande, det råder snarare en anti-högerextremismvåg i Europa, den började i Norden under EU-valet och har nu börjat smitta av sig på de stora spelarna. I Storbritannien har liberaldemokraterna lyckats dra nytta av den, det är så vi borde bygga en stark liberal rörelse även i Sverige.
Hur den franska regeringen ser ut kommer vara en existentiell fråga för Europa. En period av cohabitaiton (när presidenten och premiärministern kommer från olika partier) riskerar att lamslå både presidenten och regeringen i ett läge där Europa är i desperat behov av ett tydligt och handfast ledarskap. Krafter från både extremhögern och extremvänstern är ett hot mot den stabilitet som Frankrike utgör i EU. Både vidare integrering och stödet till Ukraina kommer inte längre vara säkrat ifall ytterkanterna kan vinna inflytande.
Macrons chansning lönade sig, extremhögern hålls utanför, den här gången.
Men det är inte bara i Frankrike det rör på sig. Även om Labour under hela valkampanjen ställde sig väldigt avvaktande till fördjupade relationer med EU låter det nu annorlunda. Diskussioner om att omförhandla Boris Johnsons katastrofala avtal med unionen har bubblat upp och vad det kan leda till vet vi inte än.
I den här berättelsen finns både en förhoppnings vår och en förtvivlans vinter, de högerextrema går framåt men besegras ändå tydligt. Nu är det upp till oss att välja vägen som går till himlen, och inte den som går åt andra hållet.