De borgerliga oppositionspartierna vill gärna få det att låta som om de skulle styra Uppsala på ett helt annat sätt än de rödgröna. Ingen spårväg, mer pengar till skolan och äldreomsorgen, och – kanske, kanske – även sänkt skatt.
Det låter ju som ett prima alternativ för luttrade Uppsalabor som tröttnat på en kommunalskatt som sakta tickar uppåt, på en kommunal belåning på mångmiljardnivå och ett ständigt duttande med skattemedlen. Lite till mycket verkar vara devisen, vilket innebär att det mesta bara blir halvdant.
Tyvärr finns det risk för att oppositionens budskap är för bra för att vara sant. Inte därför att det vore omöjligt att både sänka Uppsalas kommunalskatt, effektivisera den kommunala administrationen och ge mer pengar till exempelvis förskola, skola och äldreomsorg.
Det är inte möjligheterna som saknas, utan snarare förmåga, ambition och politiskt mod hos den nuvarande oppositionen. I alla fall att döma av hur Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern och Liberalerna (då Folkpartiet) agerade när de styrde Uppsala mellan 2006 och 2014 – med egen majoritet dessutom.
Det är viktigt att ha i bakhuvudet när våra folkvalda brakar samman i fullmäktige och här i tidningen i intervjuer och debattartiklar. Förmågan är – eller har i alla fall varit – svag i bägge lägren att faktiskt driva en handlingskraftig och fokuserad politik till gagn för Uppsalaborna.
Lite får man intrycket av att det är förvaltningscheferna som styr och ställer på politikernas bekostnad. Att de förklarar viktiga förändringar som omöjliga: Det går inte, det blir för dyrt, fler effektiviseringar kan vi inte göra. Och att de har ett sådant informationsövertag att det är svårt för politikerna att sätta emot. De kan helt enkelt inte syna beskeden tjänstemännens besked.
På måndagens fullmäktige, där detaljplanen för Ultunalänken, det vill säga den tänkta spårvägsbron över Fyrisån, antogs debatterades så klart också spårvägen som helhet. Något som Tove Hovemyr skildrat i en ledarkrönika tidigare i veckan (UNT 29/1).
Hon refererade till Moderaternas Kristian Ljungberg som liknade projektet vid ett ”ljus som brinner i båda ändar”. Dels skenar kostnaderna, menar Ljungberg, dels minskar de möjliga intäkterna i takt med att befolkningsprognoserna skrivs ner.
Resonemanget landar sedan, förstås, i att spårvägsmiljarderna skulle kunna göra mycket större nytta på annat håll i kommunen. Men även om det är möjligt att riva upp spårvägsbeslutet – om det också vore önskvärt kan vi lämna osagt – är det inte säkert resurserna hade använts ”rätt”. På grund av Uppsalas politiker och höga tjänstemän.
Kanske finns det en annan vilja och beslutsamhet hos Therez Almerfors (M), Jonas Segersam (KD), Ehsan Nasari (C) och Jennie Claesson (L) än hos deras företrädare? Tidigast 2026 får vi reda på det. Men även om det faktiskt finns en starkare vilja att fatta tuffa beslut och hårdprioritera i den kommunala budgeten återstår frågan om informationsunderläget.
Därför blir det aldrig sänkt skatt i Uppsala, har jag tidigare skrivit (UNT 15/9). Jag har då jämfört skattenivån i Uppsala med jämförbara kommuner och förortskommuner norr om Stockholm. Det kommer att gälla även med beslutsamma politiker vid rodret. I alla fall så länge de inte skaffar sig en starkare ställning gentemot förvaltningen och själva kan staka ut den linje de vill att Uppsala ska följa.
Vågar Almerfors och gänget ta den striden om de får chansen? De borde i alla fall försöka – för Uppsalabornas skull.