Det ska villigt erkännas, jag är ingen vintermänniska. Trots att jag i vuxen ålder lärt mig åka skidor och i viss mån uppskatta det. Men i valet mellan längdskidåkning med efterföljande bastu eller en sensommarlöptur med efterföljande bad väljer jag alltid det senare.
Så om jag kunde skulle jag mer än gärna byta ut någon vintermånad eller två mot en tillvaro på sydligare breddgrader. Det gör jag nu inte. Dels för att jag har mitt jobb att sköta, dels, vilket nog är en viktigare anledning, för att mina barn omfattas av skolplikt. Det är deras rätt till skolgång och min plikt att se till att den uppfylls.
Det är inte min mening att ifrågasätta Uppsalaparet Marcus och Camilla Fricks volontärarbete i Kenya (UNT 23/11). Inte heller att deras barn får många nya upplevelser av att varje år vistas några månader i en kenyansk by och gå i skola tillsammans med kenyanska barn.
Men det är inte att förringa dessa positiva upplevelser att påminna om varför skolplikten finns där. Och varför de ”synnerliga skäl” för att kommunen ska bevilja att skolplikten kan uppfyllas vid en tidsbegränsad skolgång utomlands är så snäva.
Uppsala kommun tolkar bestämmelserna strikt. Som utbildningsnämndens ordförande Eva Christiernin (S) med flera uttryckte det här på ledarplats tidigare i höstas (12/9): ”Det finns en hård rättspraxis … Det får som följd att kommunen, genom utbildningsnämndens grundskoleutskott som hanterar dessa frågor, ofta landar i avslag.”
Då gällde det en Uppsalaforskare som erbjudits ett utbyte med ett universitet i Paris och ville ta med sig familjen. Kommunen sa även då nej.
Här ligger en avgörande skillnad mellan de två fallen. För medan det senare i allra högsta grad var kopplat till personens yrkesutövning, handlar det nu uppmärksammade fallet om frivilliga resor i syfte att, åtminstone delvis, bedriva volontärarbete. Uppsalaparet Frick vill inte likna sina resor till Kenya med ”att folk åker på vintersemestrar”. Men de frivilliga resorna sker ändå just under den perioden när det är mörkare och kallare.
Det har gått över ett decennium sedan skollagen skärptes på den här punkten. Då handlade det i huvudsak om att förhindra föräldrar att ta sina barn ur skolan, till exempel av religiösa skäl. Numera handlar det allt oftare om viljan av jobba på distans, ta ”välbehövlig” långledighet eller då som i vissa fall bedriva volontärarbete.
Rätten till skolgång är det som är viktigast. Det trumfar så väl föräldrars goda intentioner som möjligheten till nya upplevelser. Mindre stelbent och individuell bedömning, absolut. Men i de allra flesta fall är det nog bäst att säga nej. För barnens skull.