Den sista dagen i september hölls ett symposium i Stockholm om antisemitism. Där presenterade Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet en rapport om antisemitismen i Sverige efter Hamas terrorattack mot Israel 7 oktober förra året.
Rapporten är glasklar: Svenska judar får utstå mer antisemitism nu jämfört med före terrorattacken, och eftersom kriget mellan Israel och Hamas lär pågå länge kommer således antisemitismen också hålla i sig.
Precis detta tog statsminister Ulf Kristersson (M) upp i sitt tal vid symposiet: “Ingen annan minoritet eller grupp i Sverige har sett en sådan akut, och kraftig försämring av sina möjligheter att leva öppet och fritt, på så kort tid.”
Han betonade hat och hot från nynazism, högerextremism, autonom våldsbejakande vänster, islamism och antisemitism “med sina rötter i Mellanösternkonflikten”.
Ändå rapporteras det i medier mestadels om “Israels krig”, enligt Segerstedtinstitutet, utan att den andra aktören, Hamas, är med i beskrivningen av orsaker till det civila lidandet.
Vad rapporten också lyfter fram är att kritiken mot Israel som stat rör sig i en gråzon med antisemitismen. Det är den gamla vanliga tropen att staten Israel bedriver folkmord mot palestinier sedan den bildades, men även nyare inslag som Amnesty Internationals yrande att Israel är en apartheidregim.
“Anklagelser om apartheid gentemot Israel länge varit en del av antisemitisk och antisionistisk argumentation, där syftet ofta varit att underminera Israels legitimitet som stat”, skriver forskaren Anders Persson i rapporten. Precis detta har exempelvis två miljöpartistiska riksdagsledamoter fört vidare i en debattartikel i UNT (2/1-23) långt före Hamas terrorattack.
Kriget mellan Israel och Hamas – inte Palestina – har träffat svensk politik brett. En del kommunpolitiker har, som i Göteborg, valt att bojkotta varor från Israel – vilket bryter mot lagen enligt ett nytt beslut från förvaltningsrätten. Kommuner får inte syssla med utrikespolitik.
Förra veckan, och vid symposiet om antisemitism, förklarade statsministern att antisemitism har en “särställning” – även gentemot antimuslimsk propaganda.
Det mötte kritik för att relativisera SD:s islamofobi, precis när partiets Richard Jomshof klev åt sidan som justitieutskottets ordförande medan en förundersökning om hets mot folkgrupp pågick.
Att lyfta antisemitismen var dock en finsnickrad kritik av nationalistiska SD och dess ledarskikt. Visst, de har ofta muslimer som måltavlor. Men partiet har antisemitism i sitt dna. Främlingsfientlighet behöver sällan graderas, bara belysas. Det var den stora förtjänsten med den politiska samlingen mot antisemitism.