I en intervju med Dagens Etc (1/12) öppnar Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho för att S borde samarbeta med Moderaterna. ”Som de två största partierna har vi ett ansvar mot Sverige”, säger hon och menar att S och M borde gå ihop för att bland annat bekämpa gängbrottsligheten.
”Det är nödvändigt med en mer repressiv stat nu när vi befinner oss i en situation när vanligt folk är rädda.”
Carvalhos tanke är inte utan grund. S och M står politiskt närmare varandra än någonsin. Enligt partiföreträdarnas retorik kan avståndet ofta verka vara avgrundsdjupt. Men sanningen är att partierna har triangulerat, det vill säga gjort motståndarens politik till sin, sig så nära varandra att ett samarbete framstår som sakpolitiskt enklare än vad de egna partisterna vågar erkänna. Jämför man S och M:s politik på till exempel rättsområdet, säkerhetspolitiken eller migrationen, blir det tydligt att avståndet är psykologiskt – inte politiskt.
S och M har gått från att ha varit varandras politiska motpoler till att i dag kunna bli en ohelig allians för starkare statlig kontroll.
Det är förståeligt att tanken lockar. I helgen lovade Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna kommer fälla alla regeringar där SD inte själva ingår. Nooshi Dadgostar vill inte vara sämre och uttalade redan dagen därpå att Vänsterpartiet kommer att kräva plats i den regering som kräver partiets mandat. ”Kalla det ultimatum om du vill”, sade hon i SVT:s Agenda.
Varken Ulf eller Magdalena borde vilja utpressas av ytterkantspartierna.
Därför kan det bli så att Moderaterna tar Carvalhos utsträckta hand för att slippa SD och V. Särskilt om både omvärldsläget och tryggheten i landet fortsätter att försämras.
Det skulle kunna innebära en revansch för tidigare C-ledaren Annie Lööfs idé om den så kallade breda mitten.
Men breda mitten-partierna ska vara försiktiga med att fira. Det finns nämligen ett annat mörkt scenario för de med liberala värderingar.
Det senaste decenniets turbulens i rikspolitiken har gjort det tydligt att en regering behöver stöd av en majoritet i riksdagen för att kunna behålla makten. I dag saknar S och M endast ett mandat för en majoritet utan såväl ytterkanterna som mittenpartierna.
Får S och M egen majoritet efter valet 2026 kan vi få en repressionskoalition, för Sveriges bästa. I den skulle frihetliga värderingar varken behövas eller ges plats.
Samtliga mindre partier bör därför fråga sig om det är sunt att gå till val 2026 på att vara något av S eller M:s små stödpartier. Vore det inte bättre att i stället använda de kommande två åren till att frigöra sig från storpartiernas grepp, och vinna den stora bredden av mittenväljare som varken önskar sig Ulf eller Magdalena som statsminister?