Sexköps-debaclet i P4 visar på bristande demokratiska instinkter

Bråket i Sveriges radio handlar om någonting mycket djupare än sexköp.

Farah Abadi och Henrik Brandão Jönsson rök ihop om sexköp i P4

Farah Abadi och Henrik Brandão Jönsson rök ihop om sexköp i P4

Foto: Mickan Palmqvist / TT / Tobias Röstlund

Ledarkrönika2024-10-07 15:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Allt klagande på åsiktskorridorer i Sverige är långt ifrån rimligt. Ofta handlar det om att någon klagar på att de blir tystade, inte sällan i någon av landets stora medier, lex Agnes Wold. Det är helt enkelt ett väldigt dåligt argument att säga ”Det här får man väl inte säga i det här jävla landet” Följt av den påstått förbjudna åsikten. Man motbevisar helt enkelt sig själv.

Men ibland är det faktiskt så att den svenska åsiktskorridoren är obekvämt smal. I stället för att bemöta avvikande åsikter och förklara varför de är galna går man direkt över till indignation och upprördhet. Det är en metod som sällan fått någon att ändra en uppfattning.

Det här är någonting som Sydamerika-korrespondenten Henrik Brandão Jönsson nyligen blev varse. I en radiosändning där han medverkade som panellist ringde lyssnare in och bad om relationstips. Ett av tipsen som Brandão Jönsson gav var att åka till Köpenhamn för att köpa sex, detta reagerade hans medpanellister och programledaren Farah Abadi mot. Hårt.

undefined
Sveriges radio måste svara på hur det kunde bli så här.

Det är en i grund och botten förståelig reaktion, att köpa sex är förknippat med väldigt mycket mörker. Det är en otroligt smutsig bransch där våld, trafficking, drogmissbruk och desperation är vardagsmat. Att ha en så blasé inställning till det är stötande. Jag vet inte hur jag själv hade agerat om jag satt i den programledarstolen.

Det vi dock vet är att vad som utspelade sig i studion var långt ifrån lyckat. I stället för att bemöta det Brandão Jönsson sa valde programledaren att be honom lämna studion. Samtalet som hade kunnat bli blev inte av.

Att försvara yttrandefriheten, inte bara som juridisk princip mellan stat och medborgare, utan som samhälleligt ideal, är inte lätt alla gånger. För att citera en tidigare politisk chefredaktör på tidningen, Sakine Madon, så blir det lätt så att man lägger väldigt mycket tid på att försvara olika dårar. Men trots att man skarpt kan ogilla vad någon säger betyder det inte att de ska straffas för att säga det, även obekväma åsikter måste vara okej att yppa.

Här har medier – och särskilt public service – ett väldigt stort ansvar. Att vara en plattform där en saklig och lugn debatt kan hållas; samtidigt betyder ju inte det att hela tablån ska bestå av akademiska samtal om kulturella skillnader i synen på sexarbete i Europa.

undefined
Jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) gick ut och visade stöd för Farah Abadis agerande på plattformen X (tidigare Twitter).

Men samtidigt som det måste få finnas lättsamma program utan tungt politiskt innehåll måste man klara av att hantera jobbiga frågor som kommer upp på ett rimligt sätt. Den demokratiska ryggmärgsreflexen bör vara att ta debatten, inte att bokstavligen slänga ut dem man inte håller med.

Det effektivaste sättet att marginalisera åsikter man ogillar är inte att frysa ut dem, det är att förklara varför de är dåliga. I vissa fall är det kanske till och med så att man kommer fram till att de inte var så galna som man först trodde om man bara tar sig tid att diskutera med dem, i andra fall kan du åtminstone vara stolt över att du försökte.