“Värderingarna behöver inte komma ner i penseln, tror jag”, sa retorikern Elaine Eksvärd i Sveriges radios söndagsintervju (21/3) om regissören Woody Allen. Allens dotter har anklagat honom för sexuellt övergrepp. Woody Allen har nekat till anklagelserna som rör en händelse 1992 och utredningen mot honom lades ner. De har dock blossat upp igen efter en uppmärksammad serie, Allen v. Farrow (HBO 2021). Den är byggd på vittnesmål från dottern och hennes mamma, tillika Allens tidigare partner Mia Farrow, som han lämnade för hennes 21-åriga adoptivdotter.
Relevant i sammanhanget är att Elaine Eksvärd själv berättat om att hon utsattes för sexuella övergrepp som barn men menar att man ska skilja på verk och person, och att Allens filmer är bland hennes favoriter.
En liknande debatt har förts om rapartisten Yasin. Han fick pris för årets artist och årets hiphop/rnb på musikgalan P3 Guld förra helgen. Några dagar senare åtalades han, misstänkt för stämpling alternativt förberedelse till människorov av en annan känd artist. Han nekar till brott.
I lagens mening är båda att betrakta som oskyldiga, men låt oss för resonemangets skull slå fast att de båda har vissa omoraliska drag. Oavsett är Yasin knappast felfri, han har tidigare dömts för grovt vapenbrott. Och även om Woody Allen är oskyldig vad gäller sexuellt övergrepp mot barn, är att bli ihop med sin expartners adoptivdotter nog bland det mest moraliskt förkastliga man kan göra inom lagens ramar.
Två konstnärer som inte har särskilt mycket gemensamt förutom att de aktualiserar den eviga frågan: bör vi skilja på verk och person?
På Göteborgs-postens ledarsida ger Håkan Boström (24/3) ett svar: ja. “Principen att skilja på verk, talang och personliga moraliska tillkortakommanden håller på att försvinna, vilket leder till en allt mer inskränkt och intolerant offentlighet”, skriver han. Han menar även att vi måste vara konsekventa, oavsett om det rör sig om Yasin eller Woody Allen.
Men måste vi verkligen vara det? Om man upplevt sexuella övergrepp som barn är det lätt att förstå att man inte vill konsumera Woody Allens filmer – oavsett om han är skyldig eller ej. Och bara för att man kan tycka att det var rätt att P3 delade ut pris till Yasin, betyder det inte att man tycker att det är fel att andra protesterar mot det. Varje enskild person och kulturkonsument kan inte avkrävas att skilja på verk och person. I stället för att värna en princip om att skilja på verk och person, bör vi värna principen om att det ska vara högt i tak för att diskutera hur person och verk förhåller sig till varandra.
Viljan att skilja på verk och person är dock lätt att förstå. Den som någon gång har konsumerat konst vet att bra konst – oavsett om det är film, musik, graffiti eller litteratur – får oss att relatera till och identifiera oss med konsten. Även avsändaren bakom kan spela stor roll. Om man till exempel läser text, går man samtidigt undermedvetet in i skribentens (i det här fallet mina) tankar och värderingar. Värderingar kommer ner i penseln, eller pennan. Om det visar sig att den man identifierat sig med betett sig omoraliskt eller brottsligt, tar det emot. Man vill gärna slippa inse att man är en person som kan identifiera sig med någon man vill fördöma, därav viljan att skilja på verk och person.
Men det går inte. Det är uppenbart att till exempel Yasin lägger sin person i sina verk. Och Woody Allens person är del av hans verk till den grad att i grunden samma karaktär, ofta spelad av Woody Allen själv, är huvudperson i merparten av hans filmer.
Vi bör inte skilja på verk och person. Däremot bör vi bli bättre på att hantera att verk vi relaterar till eller identifierar oss med kan vara skapta av personer som begått hemska handlingar, ibland just därför.