Det är svårt att hitta ljusglimtar efter Donald Trumps övertygande valseger i USA. Till skillnad från 2016 har han ett enat parti och sannolikt en enad kongress bakom sig (majoriteten i representanthuset är inte klar när detta skrivs). Han kommer också att omge sig med fler ja-sägare på alla viktiga positioner, i regeringen och bland rådgivare.

Bakom varje artig gratulation från europeiska länder, med en önskan om ”fortsatt gott samarbete”, finns också en stark rädsla. Praoperioden som världsledare ligger bakom Trump. Nu är det allvar och vi kommer att spela mer på hans villkor den här gången. Diverse populister världen över jublar, men i Moskva, Peking och Jerusalem är man mer avvaktande. Ingen vet exakt vad som väntar.

Presidentmakten i USA är som starkast i utrikespolitiken. Han är överbefälhavare över världens starkaste militärmakt med allt vad det innebär. Han kan också ingå och riva upp avtal, med stor betydelse för exempelvis miljön eller världshandeln. Men det är faktiskt också här de negativa förväntningarna kom som mest på skam under den förra Trumpperioden.

Den gången lovade Trump att inte dra in USA i några ”onödiga krig”, ett löfte han också höll. Att fredsplanen för Mellanöstern misslyckades är uppenbart för alla, men normaliseringen mellan Israel och en rad arabstater kan ändå ses som ett steg i rätt riktning, för första gången sedan 1990-talet.

För åtta år sedan skulle han lämna Parisavtalet och återöppna kolgruvor. Det senare skedde inte och det förra satte fart på delstatsparlament och näringsliv att investera i förnybart, inte minst av ekonomiska skäl. Utsläppen av växthusgaser i USA sjönk fram till 2020. Den här gången har han lovat att lämna Parisavtalet igen och att satsa på ökad utvinning av olja och gas.

Många gör ett stort nummer av den protektionistiske Trump och de nya tullar som ska ge nya amerikanska jobb och få den övriga världen på knä. Det kommer säkert också tullar på en del råvaror, som stål. Men alla som vet hur mycket kinesisk elektronik som finns i varje amerikansk bil eller dator förstår att det vore en omöjlig väg att gå. ”Han är en dealmaker”, sade Cecilia Malmström efter förhandlingar för EU:s räkning. Man ger och tar. Affärsmannen Trump börjar med ett skambud, tar vad han kan få och ser sig som en vinnare.

I efterhand står det klart att Joe Biden borde tackat för sig i ett tidigt skede, öppnat för en primärvalsprocess och en diskussion om politik. Att bara skicka fram vicepresident Kamala Harris i slutskedet räckte inte. Om demokratin i USA finns kvar kan Demokraterna omgruppera inför 2028 och utmana igen. Är det också en ljusglimt? Ja, man tar vad man kan få i det här läget.