Både en fungerande skola och arbetsmarknad är avgörande för integrationen, men det är också stadsplaneringen.
Det har inte varit så populärt som det är i dag att snacka om hårdare tag i svensk politik på mycket länge. Det är en kapplöpning till botten där alla tävlar om vem som kan vara mest repressiv.
Det är inte bara sant om man tittar på rättspolitiken, det här fenomenet blöder ut i allt fler politikområden. Hårdare tag har blivit ett mål i sig självt snarare än ett medel för att lösa problem.
I vissa fall är det fullt rimligt med hårdare tag. Att städa upp i socialförsäkringssystemet och skärpa kraven var det viktigaste som alliansregeringen gjorde, och Liberalernas hårda tag mot både stök i klassrummet och stök på skolmarknaden är mycket välkomna.
Även i integrationspolitiken kan hårda tag – eller krav – vara avgörande. Att till exempel ställa krav på människor att lära sig svenska, skaffa en egen försörjning och respektera värderingar om allas lika värde är helt fundamentalt för en lyckad integration.
Men att tro att en lyckad integration bara uppnås via pekpinnar tyder i bästa fall på okunskap och i värsta fall på obryddhet över huruvida ens metoder faktiskt fungerar. Att bara ställa en lång rad allt högre krav utan att också ge den som ska integreras förutsättningar att klara av dem är mest bara elakt.
Förutsättningar handlar om allt från en fungerande skola till en arbetsmarknad där det finns jobba att gå till. Men det handlar också om bostäder, och då inte bara om att det ska finnas någonstans att bo.
Människan formas av sin miljö. Vi blir påverkade av människorna vi umgås med, av våra familjer, vad vi lär oss i skolan och hur världen runt omkring oss rent fysiskt är uppbyggd. Det är självklart så att om vi sätts i ett sammanhang där alla runt omkring oss är nyanlända så kommer det vara svårare att hitta en majoritetsbefolkning att interagera med. Om de flesta nyanlända förpassas till stadsdelar långt utanför gemenskapen genom en illa fungerande bostadsmarknad kommer integration bli nästan omöjlig.
Det är därför enformiga förorter är ett problem, både dem där det bara står villor och dem där det bara finns miljonprogramshus. Det skapar en fysisk segregation som lägger grund för en mental sådan.
Därför är det nu glädjande att det ska byggas många nya bostadsrätter i Gottsunda centrum. Det är precis den här blandningen av både dyrare och billigare bostäder på samma plats, i kombination med en i övrigt klok stadsplanering, som gör att samhället kan bli mer sammansvetsat.
Det är här de nya bostadsrätterna ska ligga.
Här har alla kommuner runt om i landet, inte minst Uppsala, ett tungt ansvar. De har totalt monopol på att bestämma vad som får byggas nämligen. Används det ansvarslöst blir vi splittrade. Används det med ansvar, som nu sker i Gottsunda, kan vi börja att knäcka segregationen.
Kulturella separationer kan överbyggas, men då krävs det att vi river de fysiska separationerna som sliter isär samhället. Att bygga mer blandade bostadsområden är vägen framåt.