När Nooshi Dadgostar tillträdde som partiledare för V under hösten 2020 lyfte hon fram att partiet ska vara till för arbetare: “Vänsterpartiet har alltid varit ett arbetarparti och vi ska bli ännu tydligare och bättre på att visa det”, dundrade hon (SR 1/11 -20). Hon lyfte fram industriarbetarna på golvet och de som sliter i välfärdens korridorer: “Du som står i kassan på ICA i Nässjö. Du som delar ut posten en tidig måndagsmorgon i Angered. Du som tar tunnelbanans blåa linje till Tensta efter en sen arbetskväll på äldreboendet”.
Men hur ser det egentligen ut med “industriarbetarna på golvet” inom partiet? Uppsala läns riksdagslista toppas i dagsläget av Ilona Szatmari Waldau som är utbildad journalist och bland annat har arbetat som korrekturläsare. Andranamnet Tobias Smedberg beskriver på sin LinkedIn att han arbetat som konsult och rådgivare, bland annat på Westander. Han har dessutom grundat en annan PR-byrå. Tredjenamnet Tove Fraurud är lärare.
Av de första femton namnen på Uppsala läns riksdagslista finns några få kommunalarbetare, men LO-yrken som fordon, bygg och industri lyser med sin frånvaro.
Visst brukar de mer ideologiskt intresserade i högre grad söka sig till riksdagen. V är dessutom mer av ett idéparti än ett arbetarparti. Men går det verkligen att säga att man bedriver politik för arbetarklassen, om dessa arbetare knappt finns representerade på ledande positioner i partiet?
Naturligtvis bör partier gå efter kompetens, oavsett hudfärg, kön eller bakgrund på förtroendevalda. Men i Vänsterpartiets fall är det något som skaver. De är som bekant det parti (i stark konkurrens med MP) som talar varmast om representation. I deras stadgar står beskrivet att kvinnor ska finnas representerade med minst 50 procent på alla förtroendeposter. Bland Vänsterpartiets riksdagsledamöter är cirka 70 procent kvinnor och närmare 40 procent har utländsk bakgrund. Det är uppenbarligen viktigt med representation för V. Men när det kommer till industriarbetarna, vilka man påstår sig företräda, är det snålt på representationsfronten.
Av Vänsterpartiets 27 riksdagsledamöter är en skogsarbetare, vilket är det närmaste industriarbetare man kommer. Hur är det tänkt att man ska få in perspektiv och erfarenheter från svenska arbetarklass om dessa, utöver en del kommunalarbetare, inte finns på tunga poster i partiet?
Och varför det är så viktigt med representation när det kommer till kön och etnisk bakgrund, men inte när det kommer till de man säger sig företräda: LO-arbetarna?
Kanske för att V helt enkelt är ett parti med och för akademiker.