På söndag väljs med stor sannolikhet Märta Stenevi till nytt språkrör för Miljöpartiet. Hon får då uppdraget att tillsammans med Per Bolund leda partiet i valrörelsen 2022. De kommer av naturliga skäl söka väljarnas förtroende för ytterligare fyra år av koalitionsregerande med Socialdemokraterna.
Som regeringsparti är man så illa tvungen att göra så, vare sig man vill det eller ej. Allt annat framstår som ett rejält underbetyg åt den koalitionsregering man redan sitter i. Men att MP går till val med S betyder inte att de måste svära sin regeringspartner evig trohet.
Det är inte givet att positionen som vänsterparti i allmänhet, och det ständiga stödet till S i synnerhet, bäst gagnar Miljöpartiets möjlighet till väljarstöd och inflytande. För varför skulle idégemenskapen för ett parti som bejakar småskalighet, individualism och mångfald vara större med storindustrivurmande socialdemokrater och statskramande vänsterpartister än med till exempel liberaler och centerpartister?
Redan med dagens mandatfördelning skulle ett politiskt block bestående av de forna allianspartierna och Miljöpartiet vara större än det rödgröna blocket, och samla nästan lika många mandat som Januariöverenskommelsens partier. Det krävs inga gigantiska förändringar i valet om 1,5 år för att ett grönblått block skulle bli ännu större, kanske till och med närma sig den magiska majoritetsgränsen. Det räcker med att Moderaterna och Miljöpartiet gör något bättre resultat än 2018, samtidigt som de andra borgerliga partierna försvarar sina positioner.
En sådan koalition skulle fortsätta att hålla Sverigedemokraterna borta från makten och tvinga fram en tillnyktring bland de värsta borgerliga SD-vurmarna: Se där! Det går att bedriva liberal regeringspolitik utan stöd av riksdagens starkaste illiberala kraft. Ett sådant samarbete skulle också förskjuta tyngdpunkten inom borgerligheten från den konservativa högern till den liberala mitten. Det skapar förutsättningar för lika delar grön som liberal politik.
På riksplanet kan det fortfarande kännas främmande med en grönblå koalition, men det saknas inte lokala och regionala exempel. Både Region Uppsala och Stockholms stad styrs till exempel av Miljöpartiet och de fyra borgerliga partierna.
Viljan hos de fyra före detta allianspartierna att åter regera tillsammans ska inte underskattas – och där finns också Miljöpartiets stora chans att få genomslag för sina hjärtefrågor. Märta Stenevi och Per Bolund vet det förstås redan. Socialdemokraterna är inte det givna valet för ett grönt och frihetligt parti.