För snart fem år sedan, i februari 2016, påbörjades två parallella processer som skulle komma att få stor betydelse för USA och Europa. I Iowa, USA, kom affärsmannen Donald Trump på en överraskande andraplats vid republikanernas nomineringsmöte, hack i häl på favoriten Ted Cruz. I parlamentet i London tillkännagav premiärminister David Cameron att det skulle bli en folkomröstning till sommaren, om Storbritanniens medlemskap i EU.
I dagarna sätts punkt för både skeendena. På söndagen kan det stå klart att Storbritannien tvingas lämna EU utan avtal, en så kallad hård brexit. Och på måndag samlas de 538 elektorerna för att välja USA:s president för de kommande fyra åren. Allt annat än 306 röster för Joe Biden och 232 för Donald Trump vore förvånande. Det har visserligen förekommit att elektorer gått emot valresultatet i sin delstat, men denna gång har de ögonen på sig och Biden kommer att vinna. Men det betyder inte alls slutet för protesterna från Trumplägret.
En slående likhet mellan Trump- och brexitrörelserna är att syftet aldrig varit att vinna och behöva ta ansvar för fortsättningen. Syftet med alla rättsprocesser efter valet 3 november har heller aldrig varit att vända valförlusten till en vinst. Det handlar i stället om att etablera presidentvalet 2020 som ett bedrägeri från början till slut. Ilskan hos breda väljargrupper ska sedan exploateras och användas. Men till vad?
Ursprunget till hela strategin kommer från Steve Bannon, centralgestalt i valrörelsen 2016. Bannon har varit helt öppen med att lögnen är det effektivaste av vapen. Man ska ”kasta skit i massor” mot traditionella medier och politiker som inte vet hur de ska hantera mängden. Och visst känns det igen – faktakollar och tillrättalägganden avlöser varandra. Så mycket annat hinns inte med, och allt handlar om Trump.
En tidig testballong i USA var den så kallade birther-rörelsen, som startade 2011 med Trump som en av förgrundsfigurerna. Den handlade om att ifrågasätta att den sittande presidenten Barack Obama var född i USA, vilket alla visste att han var (på Hawaii närmare bestämt). Trots fakta kom frågan att dominera Obamas andra period i Vita huset på ett sätt som inget kunnat förutse. Avskyn mot Obama växte också i breda grupper.
”When they go low we go high”, är ett uttryck från Michelle Obama som borde vara användbart mot Bannonstrategin. Men som tyvärr inte är det. Om något så ökar det polariseringen, en annan effekt som Trump och Bannon inte har något emot. Söndring är bra. Inte heller fungerar det att sätta hårt mot hårt. Hot om riksrätt har fallit platt under de senaste fyra åren och nu höjs röster för att åtala Trump så snart han lämnat posten i januari. ”Lock him up” känns igen från valrörelsen 2016 då det gällde Hillary Clinton.
Syftet är nog trots allt makt, även om varken Trump eller brexitörer verkat veta vad den ska användas till. Men makt berusar och Trump vill tillbaka igen, på något vis. Nu efterträds han av den blide, åldrade Joe Biden, som anklagas för att vara visionslös och gå mot en ”Obama 3”-period. Oavsett hur det går i fyllnadsvalet till senaten i januari kommer Biden att attackeras från både höger och vänster. I veckan kom också beskedet att hans son Hunter Biden ska utredas för skattebrott.
Glädjen över segern för Biden/Harris, i USA och i världen, lär lägga sig snart. Varken USA (nyligen) eller Storbritannien (inte så nyligen) lär bli de stora imperier de varit och utlovats att bli igen. Det kommer att fortsätta ”kastas skit” i parti och minut. För att det fungerar, ger pengar och makt och för att vissa helt enkelt tycker att det är kul.