Mark Levengood, född i USA och uppväxt i Finland, har flera gånger beskrivit ett av sina första möten med Sverige, som vikarie i vården på 1980-talet. Det gick lite fel när en kvinna på avdelningen hade avlidit, hennes dotter var mycket upprörd och det var tveklöst Mark som var ansvarig. Dottern for runt, visste inte var hon skulle göra av ilskan. Till slut spände hon ögonen i den unge vikarien och sammanfattade liksom läget: ”Så här gör vi inte i Sverige”.
Nej, inte i Finland eller någon annanstans heller. Italienfödda Amelia Adamo fick höra samma sak gånger tusen på nätet i förra veckan, sedan hon gått ut med att hon inte ändrat sin livsföring på grund av coronakrisen. Adamo, som mer än kanske någon annan personifierat kvälls- och veckotidningsbranschen sedan 1970-talet, som vetat vad läsarna vill ha, hade uppenbarligen passerat en gräns. Skakad drog hon sig tillbaka till sommarstugan.
I kriser får man syn på saker, mänskliga beteenden analyseras. Ungdomar besöker barer och åker till skidorter för att rulla hatt. De borde veta bättre, men de slutar säkert snart. De låter väl åtminstone bli att krama mormor och morfar när de kommer tillbaka? I värsta fall får vi besluta om ett förbud mot deras festande. De vet ju var gränserna går, egentligen, visst gör de det?
Under hela krisen har svenska folket samlats vid teven, som vid radion under kriget. Man lyssnar på Tegnell, Giesecke och de andra, tolkar deras uttalanden som inte sällan är smyckade med understatements och allehanda språkliga glidningar. ”Det är väl uppenbart för alla att…”. Men är det verkligen det? Vet alla exakt vad som gäller, nu när det är så avgörande?
Sedan krisen började har de statliga myndigheterna kritiserats för bristande information om coronaviruset på andra språk än svenska. Luckan börjar sent omsider fyllas av frivilliga med både språk- och medicinska kunskaper, och av initiativ som mediehuset Alkompis, med nyheter på arabiska och det östafrikanska språket tigrinska (SVT 22/3).
Samtidigt larmar svensksomaliska Läkarföreningen att 6 av 15 avlidna av corona i Stockholm är svensksomalier. Imamen Hussein Farah i Rinkeby säger att många inte känt till att smittan kommit till Sverige, att bättre och tidigare information skulle ha räddat liv. Om det stämmer är det en fruktansvärd tragedi.
Vid sidan av fakta, som självklart måste nå alla medborgare, finns också de osynliga gränser som det tycks ta generationer att förstå fullt ut. Att dela sitt bröd, ta hand om sina sjuka och umgås över generationsgränserna? Nej, så gör vi inte i Sverige.