För dem som växte upp på 70- och 80-talet var inte Clock synonymt med något dåligt.
Grillen var het, monteringsbordet kladdigt av ketchup och dressing och vid kassorna rådde som vanligt kaos under lördagspassen. Vi gymnasieungdomar som stod och vände hamburgare på Clock på Dragarbrunnsgatan i Uppsala tänkte inte på att vi stod där för att farfarsgenerationen ibland hade det svårt med spriten. Inte heller såg vi oss som en del av ett socialistiskt projekt.
Nej, ingen som växte upp i ”DDR-Sverige” tänkte på att det var på det viset. Fosterlandet var ett ideal där man var i statens trygga famn och samtidigt hade tillgång till alla influenser från väst, kulturen, kläderna, maten. Man kunde välja mellan det mest och det minst kommersiella som fanns, som när Sven Wollter och Thomas von Brömssen slits mellan hamburgaren och strömmingsmackan i Mannen från Mallorca från 1984.
Men varför i herrans namn skulle pappa staten ta upp kampen med McDonald’s, själva sinnebilden för kommersialism och den amerikanska imperialism som kritiserats så hårt i demonstrationstågen?
Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag, Sara, bildades redan 1915 och spelade sedan en avgörande roll i ”avspritifieringen” av svenskarna. Statlig inblandning var nödvändig för att uppehålla Brattsystemet och motboken. Allt detta avskaffades 1955 men Sara tuffade på ändå och var ännu på 1970-talet Sveriges största hotell- och restaurangkoncern.
Dokumentären Socialist Burgers Inc (SVT Play) tar på ytan det enkla greppet om Clock och det svenska 70-talet, med en amerikansk speakerröst som undrar vad vi egentligen sysslade med. Sedan kompliceras bilden gradvis av forskare och experter som pekar på den enorma framgången efter andra världskriget, då vi bokstavligen gick från ”lort-Sverige” till att bli världens rikaste land.
Det vore konstigt om det inte fick effekter. Man kan exempelvis bortse från alla rationella förklaringar och tro att man är genier, påpekar ekonomen Kjell A Nordström i dokumentären.
Det fanns statliga Clock-restauranger runt om i landet.
Den geniala svenska staten är på 1970-talet starkt förknippad med Socialdemokraterna, statsbärande parti sedan fyra decennier och som lyckats med så mycket att man knappt kunde misslyckas med något. Alltså inte ens att konkurrera ut världens största snabbmatskedja.
Det skulle snart börja att krackelera. Under krumbukter släpptes världens rikaste folk på 1980-talet ut på en avreglerad marknad, blev snart ett av världens mest skuldsatta folk som höll på att krascha det finansiella systemet. Vad har Clock med detta att göra? Jo, över hela den moderna utvecklingen i Sverige vilar frågan om statens roll i ekonomin.
Sverige är extremt. Högst upp i högra hörnet tronar vi ensamt med våra värderingar, enligt World Value Survey. Många har lagt ut texten om detta, senast exempelvis historikern Lars Trägårdh i P1:s Söndagsintervjun (2/2). När vi sent omsider började privatisera, då privatiserade vi mer än de flesta. Diskussionen pågår för fullt än i dag, inte minst om skolan. Dags för en strömmingsmacka, tycker allt fler.
Signaturburgaren Big Clock.
Om detta tänkte vi ingenting där vid grillen på Clock. Vi skulle snart flytta hemifrån och beställa vår första egna telefon från Televerket för 600 kronor. Det var dyrt som attan, mer än en månadshyra, men vi sken upp när det fanns knappar i stället för den gamla nummerskivan. Tänk vad de kan ändå, gamla staten.
Samtidigt som en techentreprenör håller på att montera ned den stora staten på andra sidan Atlanten håller vi fast vid vår. Staten kommer att få många chanser än att rädda välfärden eller att se till att järnvägen fungerar. Men om Ulf Kristersson börjar drömma om den bästa kebabsåsen, då skulle vi väl dra öronen åt oss?