Ukrainakriget sägs vara en återgång till kalla kriget. I bästa fall, skulle man kunna tillägga. Nyckelordet från andra världskriget fram till Sovjetunionens fall var maktbalans, och det är i dagsläget mycket oklart om och när en ny maktbalans kommer att infinna sig. Det vi vet och ser varje dag är i stället att folk dör på gatorna i Europa igen, av militärt våld och i en skala som inte setts på nästan 80 år (undantaget Balkankrigen på 1990-talet).
Med andra ord är det mycket få svenskar som har minnen av krig i närområdet med stormakter inblandade. Vi är desto fler medelålders som minns spänningarna, paraderna på Röda Torget, kärnvapen med ”x gånger Hiroshimabombens styrka”, röda knappen, heta linjen, och så vidare. De som är lite äldre minns också Kubakrisen 1962 då ett tredje världskrig var nära.
Många som gjorde värnplikten på 1970- och 80-talen ägnade sig stundom åt att håna den utdaterade utrustningen. Lasse Åbergs film Repmånad (1979) bidrog till att sätta ord och bild till uppfattningarna om försvaret. Men alla gliringar ska ses i ljuset av att Sverige också hade ett starkt försvar, ett flygvapen och ett luftvärn, och att det som sagt rådde maktbalans. Prylarna i mobbförrådet skulle inte behöva användas i skarpt läge.
Ukrainakriget har kullkastat tanken på att Sverige på något sätt, likt en naturlag, för alltid skulle vara förskonat från intressen av främmande makt. Varningstecknen har funnits under ganska lång tid, men inte tagits på allvar. Så sent som i mitten av januari fick rapporteringen om förstärkningen på Gotland ett slags löjets skimmer över sig. Stridsvagnar på Visbys gator, vad ska det vara bra för?
Insikten slog ned som en bomb den 24 februari. Veckan därpå hade Uppsala Stadsteater en kväll med uppläsningar av aktuella texter från ukrainska författare. En handlade om en man som packat väskan för att åka till bokmässan i Vilnius. Den torsdagsmorgonen fick han i stället bege sig till närmaste skyddsrum för att sedan försöka fly från bomberna.
Det kommer nära. Visst har bosnier och syrier också i all hast fått byta ut en dag på kontoret mot ett flyktingläger. Men Ukraina är ännu närmare, geografiskt och kulturellt. Vi är av samma skrot och korn, alliansfria och med samma stora aggressiva granne. Mot Ryssland måste man försvara sig mot raketer och beskjutning i bostadskvarter. Det kan även gälla oss, våra söner och döttrar.
Insikten har slagit hårdare mot vissa än mot andra. Tills ganska nyligen betraktades den som ville ge mer pengar till det svenska försvaret som något av en ”stridis”. Pacifismen var så utbredd som den bara kan bli hos ett folk som lämnats i fred i många generationer. Men på bara några veckor har många fått göra helt om. Vänsterpartiet har skickat vapen till krigförande land och försvaret ska snabbrustas i stor enighet. Svenska Freds kutym att ”upprustning ökar risken för krig” har aldrig känts så apart.
Det handlar om vad motståndaren visat sig kapabel att göra. Nelson Mandela kom till samma slutsats efter Sharpevillemassakern 1960, att kampen mot apartheidsystemet inte bara kunde föras med fredliga medel.
Chocken har drabbat Sverige brett. Som alla ”anywheres”, välutbildade globalister i storstäderna. Försvara sitt land? ”Stå upp för vad, ärligt hörni”, som mediepersonen Calle Schulman uttryckte det i Sveriges Radio P3. Kanske snarare en uppgift för ”somewheres”, de som är mer rotade i den svenska myllan? ”Dumt av mig”, pudlade Schulman sedan. Det är chocken, som sagt.
Alla däremellan har några oroliga månader eller år framför sig. Blir det världskrig eller ett nytt kallt krig? Någon ny ”repmånad” blir det under alla omständigheter inte.