Lenita Granlund, direktör, vård- och omsorgsförvaltningen,, och Rasmus Sundström, chef för den kommunala hemtjänsten, måste visa att förvaltningen tar ansvar.
Det är någonting som skaver i vård- och omsorgsförvaltningens redogörelse för hur man agerat sedan 84-åriga Elsa för första gången larmade om hur hon blivit våldtagen av hemtjänstmedarbetare. Skavet, eller olusten, har inte blivit mindre i takt med att avslöjandena blivit fler.
Bristen på ansvarstagande, åtminstone utåt, löper som en röd tråd genom höstens alla undflyende uttalanden från förvaltningsdirektör, chefer och mellanchefer. Det och oförmågan att på riktigt erkänna att man har misslyckats i sitt uppdrag att de äldre ska känna sig trygga med den kommunala hemtjänsten.
Det blir som tydligast i hur man förhållit sig till Elsa själv. Ingen från förvaltningen har kontaktat henne sedan man tidigare i höstas beslutade om att genomföra en ny utredning av vad som skett. Det har gått månader sedan någon hörde av sig och undrade hur hon mådde.
Och framför allt: Ännu ett halvår efter våldtäkten har ingen bett Elsa om ursäkt. Ingen har varit rakryggad nog att, till henne, erkänna att man agerat gravt felaktigt, och att det måste och kommer att få konsekvenser.
”Jag önskar att kommunen också ger mig värdigheten tillbaka. De skulle behöva erkänna att de felat mot mig, vet du. Jättemycket.” Orden är Elsas egna (UNT 26/11). Det är det enda hon kräver, trots det hon har utsatts för och det halvår hon sedan tvingats genomlida.
En ärligt menad ursäkt och ett erkännande om att man har gjort fel är det minsta förvaltningen kan göra. Men det räcker inte.
För hur man än vrider och vänder på det har förvaltningen agerat djupt problematiskt. Och det måste få större konsekvenser än att man ber Elsa om ursäkt. Man måste också offentligt kunna erkänna att man agerat fel, erkänna att det lett till stor skada och agera därefter.
Nu är det lätt att få intrycket att arbetet på äldreförvaltningen fortsätter som om inget har hänt. De åtgärder som har vidtagits är fattade på politisk nivå, inte hos tjänstemännen.
Och inga åtgärder kan förändra ett mycket besvärande faktum. Antingen så tog man inte Elsas och barnbarnet Mimmis larm på allvar, varken i våras eller i höstas. Eller så gjorde man tvärtom en ordentlig utredning, men lät det inte få tillräckliga konsekvenser. Och underlät dessutom att informera ansvariga politiker om vad som pågick.
Bägge fallen är egentligen lika allvarliga och faller ytterst tillbaka på förvaltningsdirektören Lenita Granlund. Det är svårt att se hur förtroendet skulle kunna återupprättas utan att någon av de ansvariga cheferna avgår. Det gör inte det som Elsa utsattes för ogjort, men kanske skulle det, med hennes egna ord, ge henne ”värdigheten tillbaka”.