Under måndagsmorgonen kom beskedet att Muharrem Demirok avgår som partiledare för Centerpartiet. Men den som tror att endast ett partiledarbyte kommer rädda partiet har fel. C:s problem är inte – och var aldrig – Muharrem Demirok.
Partiets största problem är blockpolitiken. Det började med Alliansen, vars sämsta arv är att partierna numera förväntas presentera ett regeringsalternativ redan före valet. I praktiken har det lett till att riksdagsvalet blivit ett presidentval mellan S och M. Det ökar polariseringen – och kväver småpartierna till döds.
Det går stick i stäv med hur Sveriges parlamentariska demokrati är uppbyggd. Majoritetsregeringar tillhör historiskt inte det normala, inte blockpolitiken heller.
När varken M eller S kan bilda regering utan småpartiernas stöd ligger det i deras intresse att cementera blockpolitiken som en självklarhet.
Detta är dock inte förankrat i väljarkåren, där en femtedel identifierar sig som mittenväljare. Många väljare, inte minst i akademikerstaden Uppsala, upplevde därför valet 2022 som ett val mellan pest och kolera.
Många befarar nu att det finns krafter i C som vill mjuka upp inställningen till SD för att kunna återvända till borgerligheten. Demiroks största kritiker menar dock att det inte handlar om synen på SD, utan om ”ledarskapet”.
Det får man verkligen hoppas. Det räcker att se L:s nära obefintliga väljarstöd för att förstå att C har inget att vinna – men allt att förlora – på att släppa sitt motstånd till SD.
För att C ska överleva på både kort och lång sikt måste blockpolitiken utmanas. Den är inte självklar. Särskilt eftersom minst ett Tidöparti riskerar att åka ur riksdagen 2026.
Ett annat stort problem är att partiet för länge nöjde sig med att bara vara en motståndsrörelse mot SD, men försummade den egna politikutvecklingen. För att bli framgångsrik i mitten måste C göra både och.
Det blev plågsamt tydligt i valet 2022, där C saknade svar på väljarnas viktigaste frågor.
Därför inledde Demirok ett ambitiöst arbete att utveckla C:s sakpolitik. Ett arbete som i sak är på rätt spår: En ekonomisk politik som är fortsatt marknadsliberal och höger, men med fler svar på välfärdens utmaningar för både stad och landsbygd som inte är socialistiska lösningar.
Det är just nu öppet mål för ett liberalt parti som kan utmana både högern och vänstern.
För att bli det partiet måste C förmedla en liberal berättelse för Sverige – med en reformagenda som gör den trovärdig. Där har Demirok krattat manegen åt sin efterträdare.
C:s nya partiledare kommer ärva samtliga utmaningar som fällde Demirok. För att C ska kunna växa behöver partiet en liberal ledare med stort mod – och självförtroende. Frågan är om den personen finns.