Ju närmare valet rycker, desto viktigare blir det för Socialdemokraternas Magdalena Andersson och Moderaternas Ulf Kristersson att framställa sina respektive regeringsunderlag som slagkraftiga, vad Sverige behöver och med en realistisk chans att kapa åt sig en majoritet av riksdagsmandaten.
Tyvärr ser verkligheten en smula annorlunda ut. Något av de disparata alternativen kommer förstås att få en majoritet av rösterna bakom sig, helt enkelt eftersom samtliga riksdagspartier har låtit inordna sig i något av de två ”blocken”. Men det är i dagsläget svårt att se hur Anderssons eller Kristerssons alternativ också skulle kunna bidra med handlingskraft och reformvilja.
Därtill är de bägge regeringsunderlagen alldeles för spretiga. Hur ska Centern fås att komma överens om viktiga strukturfrågor med Vänsterpartiet? Och hur ska Liberalerna lyckas kompromissa med Sverigedemokraterna när det bränner till på riktigt i budgetförhandlingar?
Centern och Liberalerna är särskilt intressanta. De två partierna, som båda gör anspråk på att vara liberala, har målat in sig i varsitt hörn. Genom att så tydligt utesluta samarbete högerut (Centern) och vänsterut (Liberalerna) kommer partierna att få svårt att få igenom sina liberala hjärtefrågor. Så länge man inte är beredd att på riktigt, inte bara i retoriken, ta steget över blockgränsen, har man som mittenparti ett mycket litet förhandlingsmandat. Man riskerar bli inlåst och tvingas acceptera politik man egentligen inte trivs med.
Inom framför allt L verkar det numera vara impopulärt att föra fram Januariavtalets förtjänster. Det var knappast en drömlösning för något av de partier som ingick det, men det innebar trots allt att några viktiga reformer sjösattes. Avtalet gav också en antydan om vilken genomslagskraft den liberala politiska mitten skulle kunna ha om och när Centern och Liberalerna förmår uppträda under gemensam flagg.
Även om ett JA 2.0 inte är drömutfallet av ett skakigt parlamentariskt läge och segdragna regeringsförhandlingar, har Centern och Liberalerna efter valet tillsammans alla möjligheter att, återigen, bli kungamakare i svensk politik. Men inte förrän de båda släpper prestigen och förstår att deras politiska styrka som mittenpartier ligger i att de kan sluta uppgörelser både åt höger och vänster. På så sätt kan de som ett relativt litet politiskt block få stort genomslag för sin politik.
Det saknas inte heller samhällsutmaningar där liberal reformpolitik skulle kunna göra stor skillnad.
De bägge regeringsalternativen ägnar sig ofta åt lika delar platt signalpolitik som enkla symbolåtgärder som inte gör mycket åt de problem de skenbart är tänkta att lösa. För att lösa landets stora strukturproblem krävs dock en reell vilja att göra upp över blockgränsen. Något som lyser med sin frånvaro i bägge lägren.
En mittenkraft skulle kunna ta vid där Januariavtalet inte levererade. Sverige är till exempel fortfarande i behov av en övergripande skattereform. Behovet är till och med större nu. Sedan Januariavtalet slöts har det lappats och lagats ytterligare i finanspolitiken. Man kan också tjäna som en garant för att de stora strukturreformer som måste genomföras får ett starkt parlamentariskt stöd och därmed blir långsiktigt hållbara.
Som det politiska landskapet är formerat just nu, står valet mellan två både trötta och inte, i praktiken, särskilt handlingskraftiga alternativen. Just därför vore det så förlösande om C och L vågade kasta sig loss från blockpolitiken.