I lördagens upplaga (UNT 28/8) kunde man läsa om de bantade byggplanerna i Ekeby, som efter nästan ett decenniums fördröjning i höst ska ut på remiss igen. Ramaskriet, och de tusentals underskrifter som såg till att lägga projektet på is, kom som ett svar på att någon hade fräckheten att försöka bygga bostadshus med fler än fem våningar. Vem visste att Babels torn bara var åtta våningar högt?

Problemet är tyvärr inte isolerat till ett kvarter. Trots en relativt hög byggtakt visar länsstyrelsens kartläggning att det alltjämt finns brist på bostäder i länet. Bristen är inte jämnt fördelad, och genererar stigande priser och fler möjligheter för orimliga krav på hyresgäster, vilket vi skrivit om tidigare i sommar.

Det finns många problem som bidragit till situationen, men ett återkommande hinder är lokala särintressen. Ibland används begreppet Nimby (en akronym för not in my backyard) för att summera olika grupper som förenas i en önskan om att det ska byggas, bara inte där de bor. Bevekelsegrunderna skiljer sig men argumenten kommer ofta i två former. 

Den första är i formen av rent estetiska preferenser. Huset man inte vill se byggt är för högt och fult, eller ligger för nära ett promenadstråk eller vad man anser vara en kulturhistorisk miljö. Den andra tar formen av olika miljöargument. Husen ligger för nära ett naturreservat, skulle ersätta en skogsdunge, vara känslig för grundvattnet eller skada den biologiska mångfalden. Ibland kommer det från helt legitima bekymmer, men inte sällan är de dåligt underbyggda och agerar i stället svepskäl för något man inte vill säga rakt ut.

Det är nämligen inte ovanligt att det vissa av grupperna egentligen är emot är demografiska förändringar. I vissa fall rent fördomsfulla -- man inte vill ha vissa samhällsgrupper som granne. I andra fall kan det handla om att den nya bebyggelsen skulle hota de egna huspriserna eller en upplevt småskalighet som man vill bevara. I vissa fall är det att man vill skydda områden från gentrifiering, att området "förfinas".

Stadens behov av bostäder måste alltid väga tungt, och att en miljö är skyddsvärd är inte sista ordet. Kan man kombinera dem, vidta förebyggande eller lindrande åtgärder måste detta vara det första alternativet. För att komma runt nimbyister verkar kommunen i stället satsa på satellitstäder, som i Ulleråker och Bergsbrunna. Att bygga mer i stan hade varit ett bättre alternativ, eftersom en högre och tätare stad kan lämna fler grönområden orörda och minska behovet av transporter. Men vad är väl det mot kvällssolen på din balkong?