Lika förutsättningar? Internationella undersökningar visar att föräldrarnas bakgrund har stor påverkan på skolresultaten.
Det finns ingenting som är så viktig som skolan för att ge alla barn möjligheter att lyckas i livet, oavsett hemsituation. Man väljer inte sina föräldrar, inte heller var de valt eller tvingats bosätta sig. Men i skolan ska förutsättningar vara lika.
När skolorna nu slår upp portarna för en ny termin finns all anledning att påminna om att den svenska skolan är långt ifrån så likvärdig som den borde vara. Och att det har varit så länge.
För trots att varje ny regering lanserar åtgärder och satsningar består skillnaderna. Uppsala är inte annorlunda. I vissa skolor är 100 procent av eleverna behöriga till gymnasiet när de lämnar nian, i andra bara tre fjärdedelar. Det finns förstås alltid lysande undantag, men lite grovt kan man säga att resultaten följer socioekonomisk tillhörighet: i ett område där föräldrarna är välutbildade är resultaten generellt bättre.
Tyvärr spelar det också roll var ens föräldrar är födda.
I den internationella Pisa-undersökningen jämförs kunskaperna i läsförståelse, matematik och naturvetenskap hos 15-åringar från OECD-länder. Vart tredje år mäts kunskaperna och slutsatserna presenteras i en rapport. I rapporten för 2022, som publicerades i slutet av 2023 framgår två saker tydligt. Dels försämrades både svenska och övriga länders resultat, sannolikt en pandemieffekt. Dels förändrades vår relativa plats. Sverige faller från åttonde till elfte plats.
Vad som också är tydligt är att resultatet förändras om man i stället för att jämföra alla elever i ett land, bara jämför dem som har minst en förälder som är född i landet där de bor. Om man ställer upp siffrorna på det sättet, placerar sig Sverige på femte, inte elfte, plats. Resultatet är till och med bättre än för 20 år sedan.
Det som framkom i förra årets Pisa-rapport befäster på sätt och vis de data som våren 2023 presenterades i PIRLS, en annan internationell studie där tioåringars läsförståelse mäts.
Här hade de svenska elevernas läsförmåga försämrats, om alla elever räknades. Men om man i stället bara jämförde de elever som alltid talade svenska i hemmet hade inte läsförståelsen alls försämrats. Bland de elever som talade provspråket hemma hade svenska elever till och med bäst resultat av alla undersökta länder.
Pisa och PIRLS visar båda vad som är den svenska skolans stora, allt överskuggande, problem, den bristande likvärdigheten. Och varför bussning av elever från ett område till en skola i ett annat, har lyfts fram från vänsterhåll som en möjlig åtgärd. Men det är kontroversiellt, eftersom det så tydligt bryter mot det fria skolvalet. Många borgerliga har också skåpat ut förslaget som antingen social ingenjörskonst, verkningslöst eller både och.
Men tittar man på de kommuner som lagt ner skolor och flyttat elever för att öka likvärdigheten är inte resultaten entydiga. I ett längre reportage i DN (14/8) rapporteras om hur småländska Gislaved både vänt utvecklingen och att tidigare motståndare bytt åsikt.
Nu är Gislaved inte Uppsala. Att något fungerar i en liten kommun med få friskolor betyder inte att det gör det i Sveriges fjärde största kommun där skolmångfalden är stor. Vad det däremot gör är att det komplicerar bilden. För vad ska man göra om andra insatser inte biter? Vad är viktigast av två storheter, frihet eller likvärdighet?
När jag själv skulle börja högstadiet placerades vi alla i skolan i det mer socioekonomiskt utsatta området, trots att föräldrarna motsatte sig detta. Då gick det inte att bara välja en annan skola. Och jag vet ärligt talat inte om det hade varit bättre.
”Bussning” är ett stort ingrepp i elevernas valfrihet och ingen garanti för framgång. Men att bara avfärda det som förkastlig social ingenjörskonst är att göra det väl enkelt för sig.