Att stävja brottslighet kan vara förrädiskt. Härom månaden intervjuades Catarina Bowall, chef för utredningssektionen för grövre brottslighet i Uppsala län, om gängkriminalitet i Uppsala och sa att man hade en “hyfsad koll på vilka som är mest aktiva”. Hon menade samtidigt att kriminaliteten är så pass utbredd att polisen inte klarar av att stävja den på egen hand (UNT 22/9).
Därför är det glädjande att man nu har gjort en första utvärdering av projektet “Sluta skjut” i Malmö som bygger på att polisen inte ska ta hela ansvaret. Det finns indikationer på att skjutningarna har gått ner där, säger Karin Svanberg, enhetschef vid Brottsförebyggande rådet, på ett seminarium där den första av två utvärderingar presenterades (16/11).
I Malmö har kommunen, kriminalvården och polisen gemensamt bedrivit “Sluta skjut”-projektet från februari 2018 till januari i år. Uppsala kommun har anmält intresse för att bli nästa stad att prova den brottsförebyggande strategin, och den kan komma att tillämpas redan efter nyår (UNT 16/11).
Så vad innebär den? Strategin utvecklades i USA och sammanfattas med orden “fokuserad avskräckning”. Den utgår från det faktum att ett fåtal individer står för de flesta allvarliga våldsbrotten, alltså skjutningar och sprängningar, och att våldet grundar sig på konflikter mellan grupper, inte individer. Därför behöver man koncentrera sig på grupper, inte individer eller geografiska områden, för att stävja den grövsta våldsbrottsligheten.
För att göra detta behöver flera myndigheter samverka för att sätta press på de grupper som står för de allvarligaste våldsbrotten. Ett avgörande inslag i strategin är att det offentliga ska föra fram ett tydligt budskap till dem som är mest drivande i det grova våldet. “Vi vill inte att ni skjuter, men vi vill inte heller att ni skjuts”, ska ledorden vara.
Våldsbrott ska få tydliga och snabba konsekvenser, både för gruppen och individen. Det ska också vara tydligt att sanktionerna är en följd av våldet, ingenting annat. Samtidigt som man pressar tillbaka våldet ska man också erbjuda avhopparverksamhet.
Strategin är givetvis inte problemfri. Brottsförebyggande och brottsbekämpande arbete som går ut på att identifiera och koncentrera sig på våldsdrivande grupper förutsätter att alla personer i gruppen själva definierar sig som en grupp. Att de grupper som begår de flesta våldsbrotten ofta är föränderliga, med flytande gränser, försvårar det här arbetet. Gränsdragningarna kan bli godtyckliga, och det finns därmed risk för både stigmatisering och alienering av dem som ingår i grupperna. Ett grundläggande problem är alltså att kartlägga grupper.
Ändå kan man redan nu dra en del viktiga lärdomar. Det framkommer att man ibland måste göra överväganden mellan ett minskat antal våldsbrott och minskad övrig brottslighet. Det kan till exempel gälla våldsbrott kontra narkotikahandel. När man inriktar samhälleliga insatser mot illegal droghandel innebär det att man stör en ekonomisk verksamhet, vilket kan rubba maktbalanser och därmed höja konflikt- och våldsnivån. Därför bör man vara på det klara med vilka brott det är man vill komma åt, för inget samhälle kan åtgärda all kriminalitet samtidigt. “Sluta skjut”-projektet är en strategi just för att komma åt det allra grövsta våldet – en prioritering som förefaller vettig.
Den viktigaste poängen med strategin är dock denna: det här är inte ett polisprojekt, även om det kan framstå så. “Det bygger på samverkan och alla aktörer är lika viktiga”, säger Caroline Mellgren, biträdande professor i kriminologi vid Malmö universitet och medförfattare till utvärderingen. Brottsbekämpning och prevention är alltså inte enbart eller i huvudsak ett polisiärt arbete, inte ens vad gäller de grövsta brotten.