Överklagandet av spårvägsentreprenaden i Uppsala var lika överraskande som halt väglag en morgon i november. Vinnaren, Nyab Mälardalen och spanska Azvi, hade lagt ett bud långt under konkurrenterna med tio procent av totalkostnaden, cirka en halv miljard kronor. Tvåan och trean låg på 17 respektive 25 procent av kostnaden. Hur kan man räkna så olika?
En möjlig förklaring är att förlorarna tagit höjd för att totalkostnaden fem miljarder kronor måste betraktas som en mycket grov uppskattning, snarast en gissning. I överklagandet hävdas i alla fall att Nyab/Azvi ”inte uppfyller kraven för ekonomi och kapacitet som ställts i upphandlingen”. Under alla omständigheter är det bra för Uppsalas skattebetalare om en tredje part får bedöma budet. En avbruten upphandling i ett senare skede vore det allra sämsta alternativet.
I förvaltningsrätten är riktlinjen att ärendet ska behandlas inom tre månader, men sedan kan det förstås överklagas till högre instans. Stadsbyggnadsdirektör Christian Blomberg säger till UNT (15/11) att man tagit höjd för överprövanden i tidsplanen som innebär att spårvagnarna ska börja rulla i Uppsala 2029.
Det är en höjdtagning som anstår en hoppare i elitklass i hela spårvägsprojektet. Allra högsta punkten är den höga bron över Fyrisån vid Ultuna som ska miljöprövas.
Uppsalapolitiken, och även Uppsalaborna, kan delas in i de som är positiva respektive negativa till spårväg. I det här läget är det viktigaste dock indelningen realism/orealism. Realisterna måste ta kontrollen och kanske de som överklagat upphandlingen räknas dit?