Om drygt ett år är det dags för kommunal valrörelse. Den 11 september 2022 ska Uppsalaborna ta ställning till vilket eller vilka partier som ska leda kommunen under de komma fyra åren. Vilka frågor som blir avgörande i valet av parti kan man i och för sig spekulera över redan nu. Att titta på gamla ofärdiga förslag som inte heller under denna mandatperiod klarats av är en annan väg att mäta politiken med.
Seminarieparken, konstmuseet, Eriksbergs framtid, spårväg, en självklar trafiklösning för innerstaden är några väl bearbetade men ännu ofärdiga surdegar att föra upp på en lista.
Uppsala har blivit känt för sina politiska långbänkar. Musikens hus, senare omdöpt till Konsert- och kongresshuset, är det mest kända exemplet på långbänk. Ett sekel tog det, säger några som räknat noggrant, innan byggnaden stor klar 2007.
Det finns många skäl till långbänkarna. Ett är de många, mycket aktiva politikerna i kommunen. Ett annat skäl är att Uppsala saknar en dominerande storindustri som kunnat donera tillräckligt antal miljoner för projekt som konserthus, bandyarenor och liknande. Således måste det mesta finansieras med skattepengar. Ett tredje skäl är att Uppsala universitet och kyrkan svarat för mycket av den kulturella infrastrukturen. Universitetsaulan har fungerat som konsertlokal i evigheter och kyrkorna i och runt Uppsala likaså.
Vill man vara vänlig går det att säga generellt att Uppsalas lokala politik präglats av kommunpolitikernas försiktighet. Kanske en del av dem förläst sig på Hamlet och varit ängsliga för att ”beslutsamhetens friska hy” skulle övergå i ”eftertankens kranka blekhet”. Försiktigheten har säkert bottnat i viljan att hushålla med skattebetalarnas pengar. Alltför många berättelser om beslutsamma kommuners vingliga färder mot underskott och rena sammanbrott har tjänat som varnande exempel.
Det betyder ju inte att allting måste dras i långbänk. När det gäller konstmuseet satte kommunledningen verkligen ned foten och bestämde hur det skulle bli. Men den massiva kritiken, inte bara i politikerleden utan också hos allmänheten, gjorde att kommunledningen drog tillbaka förslaget.
Uppenbarligen har Uppsalapolitikerna ännu inte hittat lösningen för de ovan nämnda problemen. Kanske har de ännu inte tänkt färdigt kring vare sig Eriksbergs föreslagna utbyggnad, trafiklösningen för innerstaden, spårvägen, konstmuseet eller Seminarieparken. Men bra lokala valfrågor är de, eller hur?