Till hösten har fler än 40 000 studenter antagits till Uppsalas två universitet.
Förra veckan kom det första antagningsbeskedet för de som sökt till högskola och universitet inför höstterminen år 2024. Ett rekordstort antal, drygt 324 000 personer, har antagits. Närmare 42 000 av dessa blivande studenter har antagits till Uppsala universitet och SLU.
Att fler och fler både vill bildas och utbildas i Sverige är såklart roligt men samtidigt behöver vi fundera på om alla verkligen behöver bli akademiker.
“Så länge du har en gymnasieexamen kan du få ett jobb”. Den frasen har många både hört och sagt men verkligheten är att dagarna det stämde är förbi. I dag tycks en studentexamen nästan tas för givet. Den som vill få ett välbetalt jobb behöver minst en grundutbildning från universitet, och gärna en magister- eller masterexamen på det.
I dag har nästan hälften av befolkningen valt att studerat vidare efter att de fått placera studentmössan på sina huvuden. Den utvecklingen är en del av ett aktivt arbete från ett flertal regeringar.
En av de senast implementerade reformerna presenterades redan år 2018 av dåvarande statsminister Stefan Löfven (S). Även de som läser ett yrkesprogram på gymnasiet ska få högskolebehörighet. Detta blev verklighet hösten år 2023.
Det kommer ta en tid innan effekterna av åtgärden kan utvärderas helt men under läsåret 2023/2024 var det fler som valde att läsa ett yrkesprogram än på tio år. Om de ettor som valt ett yrkesprogram efter behörighetsändringen kommer välja att studera vidare på universitetet eller arbeta efter de tagit studenten återstår att se.
Att hoppas att de väljer att arbeta kan kännas missunnsamt. Men varför? Det är ju inget fel med att arbeta exempelvis som hantverkare eller inom hotell- och restaurang. Så varför kan det kännas som något negativt när någon väljer att inte studera vidare?
Förklaringen kokas nog lättast ner till att vårt samhälle blivit progressivt mer akademiserat. Vi har kommit att behandla en universitetsexamen som dåtiden behandlade en studentexamen. Något de flesta har och därför något vars syfte riskerar att urvattnas.
Denna attitydförändring ses såklart även hos studenter. Citat som “ingen kommer bry sig om vad jag pluggade, bara att jag har en kandidatexamen” är inte ovanliga i studentkretsar. Jag kan erkänna att även jag gjorde mig skyldig till att säga det innan jag hittade en utbildning jag verkligen trivdes på. Och det är inte konstigt, det är ju precis samma tankemönster som fanns hos de som kunde känna sig trygga med att det inte krävdes en universitetsutbildning för att få en fot in på arbetsmarknaden.
Det talas ofta om att fler behöver studera vidare för att vi ska klara kompetensbristen. Men för att täcka arbetsmarknadens behov krävs inte fler studenter, det krävs att fler väljer att söka sig till yrken där det finns brist.
Och det tåls att påminna om att kompetensbristen inte bara drabbar yrken som kräver högre utbildning trots att den bilden ofta målas upp. Rekordmånga valde som sagt ett yrkesprogram förra året men trots det har Skolverket varnat för att vi står inför en stor brist på gymnasialt yrkesutbildade inom exempelvis industriteknik samt vård och omsorg eftersom för få väljer dessa program.
År 2018 presenterade den dåvarande socialdemokratiska regeringen att även yrkesprogram skulle ge högskolebehörighet.
Svenskt näringsliv menar att det krävs att 40 procent av varje årskull valde ett yrkesprogram för att klara bemanningen inom många av branscherna. Det är långt dit.
Och om även framtida årskullar fostras att se högre utbildning som ett nödvändigt ont i stället för något eftersträvansvärt och utvecklande kommer bristen bara att öka. Alla vill helt enkelt inte bli akademiker. Det borde vi vara glada för.