I början av 2000-talet drog arenafebern in över Sverige. Runt 50 av landets 290 kommuner planerade att bygga inomhusarenor för idrott och andra evenemang, storvulna projekt där det visade sig mycket svårt att hålla i kostnaderna. En granskning av 43 arenaprojekt (SR Ekot, 2014) visade att inte ett enda av dessa hade gått ihop ekonomiskt. På ett eller annat sätt, byggkostnaden eller driften, hade de blivit till en börda för kommunens skattebetalare.
Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro publicerade 2010 rapporten Arenafeber, där nio stora projekt granskades. Alla var förlustprojekt, sprungna ur glädjekalkyler av företrädare som velat sätta sin kommun på kartan. ”Ett bygge i Uppsala ger dock hopp, och visar att arenor kan byggas utan att skattebetalarna pungslås”, skrev rapportförfattaren, syftande på Uppsala Arena i Gränby där det lokala näringslivet skulle stå för bygget.
Journalisten Erik Engstrand publicerade före jul rapporten Arenakrasch (Timbro 18/12), en uppföljning av rapporten 2010. Hur gick det sen för de nio arenaprojekten?
Det är skrämmande läsning för nio kommuners skattebetalare. Om multihallen med bad i Ystad, som skulle kosta 210 miljoner och där man räknade med 125 000 badgäster. Prislappen blev 507 miljoner, stora kommunala underskott och skattehöjning. Eller om 200 skattemiljoner i Sandviken som gått till löpande finansiering av Göransson Arena. Och så vidare.
Nästan tio år senare har Uppsalaarenan degraderats och placerats tillsammans med andra stora förlustprojekt, som i Helsingborg, Lund och Sandviken. Det blev aldrig något privat projekt i Gränby. Kommunen tog över och i maj 2019 beslutade fullmäktige att bygga den nya issportarenan i Gränby, mellan befintliga IFU Arena och Relitahallen. Kostnaden beräknas till 420 miljoner kronor och invigning ska ske 2023.
I Gränby har inte spaden satts i jorden ännu, detaljplaneringen pågår för fullt. Erik Engstrand närmast vädjar till kommunpolitikerna: ”Stoppa Uppsalas arenabygge”. Han fortsätter om projektet: ”En parodi av dålig planering och absurda glädjekalkyler. Det skulle bli gratis för skattebetalarna, men nu står man en prislapp på en halv miljard”.
Engstrand har helt rätt om planeringen av arenan i Gränby, som verkligen varit parodisk. Han har också på fötterna om kostnaderna, på basis av de andra granskade projekten. Alla unika byggnader tenderar att bli dyrare under resans gång (se även till exempel sjukhus). Ändå tror jag att han kan ha fel om just det här bygget. Bygget av issportarenan bör fortskrida som planerat.
Projektet Uppsala Arena/Eventcenter har gått från nio till åtta, sju, sex och slutligen femtusen åskådare. Det har gått från vip-loger och drömmar om storkonserter och mässor, till en issportarena för konståkning och ishockey, med allt från breddidrott till elitmatcher.
Uppsala är Sveriges fjärde största stad, på väg mot 250 000 invånare. Redan där skiljer man sig drastiskt mot Ystad eller Sandviken. För att fortsatt vara en attraktiv kommun krävs en satsning på breddidrott, och möjlighet att ta del av elitidrott. Förutsättningarna för ishockey och konståkning i Uppsala är sedan länge en förfallen ishall och ett ointresserat näringsliv.
Med allt detta sagt; det kan gå åt skogen med den nya arenan. Bygget kan springa upp mot miljarden och driftskostnaden belasta skola, vård och omsorg. Men arenan har alltså bantats kraftigt, tonats ned och därmed också förenklats i själva byggprocessen. Det är upp till bevis för Uppsalas kommunledning. Skattebetalarna tittar på och kommer att ställa er till svars.