Klimataktivisten Greta Thunberg fyller snart 19 år. Sedan hon startade rörelsen “Fridays for Future” har hon hunnit bli ansiktet utåt för en hel generation klimataktivister världen över. Hon har blivit nominerad till Nobels Fredspris och utsågs till Person of the year av Time Magazine.
Men Thunbergs retorik har på senare tid blivit mer polariserande. Under klimattoppmötet menade hon under ett tal, att västvärlden, eller “The Global North”, fortfarande vägrar vidta ordentliga klimatåtgärder: “Vi behöver omedelbara, drastiska årliga utsläppsminskningar”. Samt att vi måste “förändra vårt samhälle i grunden”.
Om politiker sa hon att “...de aktivt skapar kryphål [...] för att gynna sig själva och dra nytta av det här destruktiva systemet”. Även i söndagens Aktuellt (14/11) talade hon om att det krävs "systemförändringar".
Visst har hon goda poänger, och det är även lätt att förstå hennes frustration. Men Thunberg, som har stått relativt oemotsagd tidigare, har på senare tid mötts av en del kritik. SSU:s förbundsordförande Lisa Nåbo påpekade under den socialdemokratiska kongressen att “Det kommer aldrig att räcka att bara ställa krav och kritisera andra utan att själva komma med lösningarna”, apropå Thunbergs tal.
Norges klimatminister Espen Barth Eide menade att Thunberg är ute på en farlig kurs när hon säger att “politiken inte har någon mening”.
Kjetil B. Alstadheim, politisk redaktör på norska Aftenposten, poängterade att: “Hon riskerar att leda dem in i något auktoritärt, antidemokratiskt och rent ut sagt farligt. Hennes retorik är bara ett ryck från att kräva något bortom civil olydnad”.
Anledningen till att politiker inte gör som Thunberg säger, är för att det skulle gå emot folkviljan. Skulle vi “drastiskt” förändra hela samhällsstrukturen skulle många drabbas. Vi är, oavsett vi vill det eller ej, beroende av transporter från fossila bränslen för vårt lantbruk och vår överlevnad. Skulle vi vidta drastiska utsläppsminskningar skulle det påverka mer än bara klimatet: det skulle leda till mindre tillgång till mat och förnödenheter, till färre husbyggen och till att nödvändig infrastruktur påverkas. De här realiteterna bör vi ta hänsyn till och våra politiker måste göra avvägningar.
Det finns en uppenbar intressekonflikt i klimatdebatten som Thunberg inte verkar vilja kännas vid. Tidigare har hon undkommit kritik, delvis på grund av sin låga ålder. Men även om hon gärna framställer sig som en röst för de unga och exkluderade, har hon mer inflytande än många världsledare.
Nu tycks hyllningskörerna ha dämpats något. Det är dags att Thunberg inte bara prisas för sitt engagemang utan också avkrävs svar.