I våras valde Magdalena Anderssons regering att minska den svenska biståndsbudgeten för att kunna lägga de pengarna på mottagande av flyktingar från kriget i Ukraina. Förfarandet, som kallas avräkningar, är helt lagligt. OECD:s DAC-regler, som reglerar biståndet, tillåter att de öronmärka pengarna flyttas för att kunna finansiera flyktingar med asylskäl under sina första tolv månader i landet, när dessa flyr från ett biståndsland.
Att något är lagligt är dock inte detsamma som att säga att det är lämpligt. De svenska avräkningarna omfattade 9,2 miljarder kronor – vilket är mer än dubbelt så mycket som Danmark och Norge flyttade på. När avräkningen beräknades motiverades det med att 76 000 av de som flydde kriget förväntades fly hit. Nu efteråt vet vi att det var långt färre som kom i det initiala skedet, men avräkningarna återställdes dock inte proportionerligt efter det.
När siffrorna räknades om i början av sommaren justerades avräkningen från drygt 9,2 miljarder till drygt 7,9. Den 29 juli kom Migrationsverkets nya siffror. Migrationsverkets huvudscenario är att totalt 55 000 personer från Ukraina söker skydd i Sverige under 2022. Huvudscenariot för 2023 är 15 000 skyddssökande.
Regeringen, och ytterst biståndsminister Matilda Ernkrans har sagt att avräkningen kan komma att minska mer, det vill säga att mer pengar flyttas tillbaka till biståndet och det humanitära biståndet, så kallat katastrofbistånd, har genomgående varit helt fredat från avräkningarna. Motiveringen har varit att skydda de mest utsatta.
Att skydda de mest utsatta är svårt när grupper ställs mot varandra. Att avräkningar görs från biståndet för att finansiera flyktingmottagande är kortsiktig politik. Bistånd är en avgörande faktor när det kommer till geopolitisk stabilitet. Ju fler länder som får hjälp att bilda stabila institutioner, lyfta sina befolkningar ur fattigdom och värna deras rättigheter desto färre länder tvingas personer att fly från.
Avräkningarna är inte det enda som ändrats i biståndsbudgeten under året. Minor Field Studies, Linneaus-Palme programmet, den globala skolan och praktikantprogrammet, fyra stipendier för utlandsstudier som har finansierats av Sida genom biståndsbudgeten, har dragits in. Detta påverkar Uppsalas studenter, eftersom lärosätets studenter, främst de som läser Fred och Utveckling, tidigare ofta har genomfört Minor Field Studies som en del av sin utbildning. Visst finns det fog för kritiken att pengar ur biståndsbudgeten aldrig från första början borde ha gått till att finansiera svenska studenters studier utomlands, men i det långa perspektivet bidrar denna typ av utbildning till kunskap hos just de personer som i framtiden kommer att arbeta med bistånd. Att de har på fötterna då är ekonomiskt gynnsamt för oss alla.
Biståndets pengaflöden är en komplicerad affär. Debatten präglas ofta av en misstänksam vad-får-vi-för-pengarna mentalitet. Det är självklart rimligt att människor undrar var pengarna går, och man kunde önska att granskningen av statens spenderande gällde fler områden. Tyvärr leder troligtvis regeringens politik inte bara till att livsviktig verksamhet världen över ställs in utan även till en försämring av biståndsdebatten på hemmaplan.