Gåfartszonen på Dragarbrunnsgatan borde bli en vanlig gågata.
För snart 25 år sedan flyttade jag till Uppsala. Att komma från en mellanstor svensk industristad till den stora universitetsstaden var omtumlande. Men staden jag kom till var fortfarande en stor småstad, medan man nu är – eller är på väg att bli – en liten storstad.
Då fanns inga bostadshus inklämda mellan Ekonomikum och och Rackarberget. Där husen står var det park och parkeringsplats. Librobäck var fortfarande mestadels åker och det som nu är Industristaden var visserligen redan då prima å-läge, men för industri och handel, inte bostäder.
Men så hade också Uppsala kommun, om man exkluderar det som sedan blev Knivsta kommun, bara drygt 177 000 invånare år 2000. I år är befolkningen uppe i knappt 245 000.
Uppsala har, helt av egen kraft, blivit en annan stad, men det är uppenbart att politikerna och stadsplaneringen inte har hunnit med när förändringen har skett så snabbt. Centrum är trångt, trafiken tät på många viktiga vägar och parkeringsplatserna fulla.
Det kommunen saknar är en tydlig vision som också fortplantar sig ner i planerings- och styrdokument, som gör så att sinsemellan olika förändringar håller ihop. Och som strävar mot en grön och hållbar stadsmiljö som främjar kommers och socialt liv.
Var för sig är många av de åtgärder som de senaste åren gjorts i den riktningen rimliga. Att bredda det faktiska centrum genom att göra Dragarbrunnsgatan till en gåfartzon är det knappast någon som motsätter sig i dag. Däremot framstår det som udda att bilarna, utöver varutrafik och motsvarande, fortfarande får rulla fram i sakta mak på gatan.
Samma sak gäller den gradvisa minskningen av parkeringsplatser i centrala Uppsala. Man kan ana syftet, färre bilar, men det tydliga sammanhanget saknas. Det blir lättare att argumentera både för att ta bort p-platserna vid Österplan om det inte bara presenteras som en del av arbetet med att göra en planskild järnvägskorsning. Detsamma gäller för Väderkvarnsgatan. Visst är det bra att man vill öka framkomligheten, men varför bara på en liten gatstump.
Eller som med de nyinförda parkeringsavgifterna i Eriksberg. Problemet är inte att de boende måste betala för att de disponerar värdefull gatuyta. Det är fullt rimligt – och hade varit i linje med en mer sammanhållen vision om hur storstaden Uppsala ska se ut och fungera. Det orimliga är inkonsekvensen. Det är trasslet och osäkerheten, som vi skrev om på ledarplats i lördags (UNT 12/10). Att det handlar om timdebitering, inte boendeparkering. Att det införs på lägenhetsgatorna men inte i villaområdena.
Konsekvensen blir missnöjda invånare, stök och att problemet bara flyttar någon annanstans – när missnöjda bilägare parkerar sina bilar lite längre bort, där det fortfarande är gratis.
Vad är viktigast, uteserveringar eller parkeringsplatser för bilar?
Om man i stället börjar i andra änden och slår fast vad man vill att det växande Uppsala ska vara för slags stad, blir det enklare att motivera de förändringar som sker. Om man vill att Uppsalas stadskärna ska växa och samtidigt vara en inbjudande plats som kan erbjuda ett alternativ till näthandel och externa köpcentrum, då måste man också våga knuffa undan bilen. För där det står en bil kan det inte placeras en uteservering, i en bilkö blir även bussen stående.
Förändringen av Uppsala är en del av en global rörelse där stadskärnor omdanas. Bilen får maka på sig, till förmån för fotgängarna, cyklisterna och kollektivtrafiken. För stadens och invånarnas skull.
Även om Uppsala inte fortsätter att växa lika fort framöver har staden förändrats mycket de senaste 20 åren. Den stora småstaden finns inte längre, så nu behövs en plan för den lilla storstaden.