När regeringen fälldes i misstroendeomröstningen 21 juni uttalade sig oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) och sade sig vara beredd att ta över. Med sig hade han den ständiga bundsförvanten Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L), som under våren fått sitt parti att ställa sig bakom ”en borgerlig regering”.
Bakom dessa tre stod Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, vars parti de facto väckte misstroendet mot Stefan Löfven. Han var naturligtvis stolt över att ha fällt en socialdemokratisk statsminister, men dolde det ganska väl. Åkesson har gjort en resa, från ”give ’em hell” när Löfvenregeringens första budget fälldes 2014, till att framstå som en ansvarsfull oppositionspolitiker som ser möjligheter till en bättre politik. Han räknade upp tre områden, migrationen, brottsligheten och pensionerna, som prioriterade i samtalen med en M-ledd regering.
En dryg vecka senare stod det klart att regeringsskiftet får vänta ett tag. Kristersson hänvisade till matematiken i riksdagen när han valde att lämna tillbaka sonderingsuppdraget i torsdags. Men han passade på att hylla de fruktbara samtalen med L och SD, och framhöll att det efter bara två dagars sondering stod klart att de fyra partierna har ”en åsiktsgemenskap i sakfrågor”. Han nämnde kriminalpolitik, skatter, migration och energi som exempel.
När M-ledaren Anna Kinberg Batra i januari 2017 sade att hon tänkte börja prata sakpolitik med SD anklagades hon för att ”flörta med rasister”. Moderaterna sjönk som en sten i opinionen och Kinberg Batra tvingades avgå ett halvår senare. Efterträdaren Kristersson hade sedan ett tydligt budskap inför valet 2018: ”Jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna” (DN 1/11 2017).
Sedan alliansen spruckit har attitydförändringen hos Moderaterna skett gradvis under mandatperioden. I ett stort DN-reportage (2/7) beskrivs hur M ”som en storebror” under ett och ett halvt år jobbat på att göra SD regeringsdugliga.
”Hör nu lillebror”, sade en fiktiv centralt placerad moderat. ”Om det här ska kunna funka får det vara slut med osmakliga påståenden om att judar och samer inte är svenskar. Inga onödiga påhopp på pressen, inga konstrecensioner och nämn över huvud taget inte Ungern. Rasistskandaler är svåra att undvika helt, det är som det är med sociala medier. Men försök att styra upp det centralt i partiet åtminstone”. Lillebror levererar någorlunda väl och får beröm. Åsiktsgemenskap.
Men för ett mer långsiktigt politiskt samarbete krävs mer än vanligt folkvett och att kunna tala om sakpolitik. När man bygger ett samhälle har man dels en utgångpunkt, dels ett syfte med förslagen som läggs. Vad är det man vill åstadkomma?
Ett nationalistiskt och ett liberalt parti, exempelvis, har ju per definition helt motsatta utgångspunkter för sin politik, nationen respektive individen. Under elva år har samtliga partier vid åtskilliga tillfällen ”tyckt lika” som Sverigedemokraterna och därmed vunnit voteringarna. Alla, även Vänsterpartiet, har gått samman med SD för att ge regeringen näsbrännor via utskottsinitiativ. Det är så riksdagen fungerar. All makt utgår från folket.
Men inför nästa val, ordinarie eller extraval, handlar det om samarbete och en politisk inriktning under en mandatperiod. Det kräver tydliga mål och gränser. Alliansen är historia och såväl Kristersson som Sabuni måste definiera vad de menar med en borgerlig regering. Annie Lööf (C) behöver i sin tur kasta ljus över vad hon menar med den politiska mitten. Berätta mer om era samarbeten. Sakpolitik, det kommer man att prata om hela tiden, alldeles oavsett.