Grovt generaliserat går det att säga att det finns två sätt att se på hur världens utsläpp kan minska. I ena ringhörnan hittar vi traditionalisterna, de som menar att det bara är genom att konsumera mindre, begränsa transporter, tänka cirkulärt och ge upp tanken på evig tillväxt som vi framgångsrikt kan bromsa jordens uppvärmning.
Det andra förhållningssättet, som man ofta hittar till höger i politiken, är att det är genom tekniska landvinningar som vi kan säkra planeten för efterkommande generationer. Med ny teknik kommer vi att kunna leva som i dag, men mer klimatsmart.
I den breda mittfåran råder dock konsensus att det behövs både och – både förändrade livsmönster och ny teknik. Och, kanske viktigast av allt, att det faktiskt går att vända utvecklingen. Bara man agerar resolut, på rätt sätt och snart.
Det är värt att ha i bakhuvudet när man ser tillbaka på det nyss avslutade året. 2024 går nämligen till historien som det första året där medeltemperaturen uppmätts till mer 1,5 grader över nivån för förindustriell tid. Inget år sedan temperaturmätningar inleddes i mitten av 1800-talet har varit varmare.
Är det kört nu? Parisavtalets kritiska temperaturmål var ju en uppvärmning på 1,5-2 grader. Nej, för det första handlar detta om ett enstaka år, även om trenden uppåt är tydligt. Väderfenomenet El Niño ledde till ökade temperaturer 2023- 2024. För det andra menar man i Parisavtalet en genomsnittlig temperaturavvikelse uppåt över minst 20 år.
Och för det tredje: Vi vet vad vi måste göra. Till viss del finns det till och med facit för hur man kan gå tillväga för att minska utsläppen utan att göra avkall på modern levnadsstandard. Det betyder inte att det kommer att gå av sig själv eller ens bli enkelt, bara att det faktiskt är möjligt.
Det är viktigt att behålla den insikten. För om vi ger upp, om vi tror att slaget är förlorat och därmed slutar försöka minska våra utsläpp – ja, då är vi verkligen förlorade.
Sverige och de övriga nordiska länderna kan faktiskt tjäna som exempel på att det går att kombinera lägre utsläpp med inte bara bibehållen, utan till och med högre levnadsstandard. I Sverige nådde utsläppen av koldioxid sin topp 1970, både totalt och mätt per capita. Sedan dess är kurvan tydligt nedåtgående, samtidigt som vårt välstånd har ökat.
Olja har bytts mot kärnkraft (och senare även vind- och solkraft), transporterna har blivit miljövänligare och elanvändningen effektivare. Det räcker inte hela vägen, de svenska utsläppen måste och kan minska mer.
Tyvärr verkar den nuvarande regeringen, i alla fall tillfälligt, tycka att det har varit läge att trycka på pausknappen. Inte minst för att hämta hem populistiska vallöften om billigare bensin och diesel.
Den svenska utvecklingen visar dock vad som är möjligt. Kina, USA och Indien, i den ordningen, står i dag för ungefär hälften av världens utsläpp av koldioxid. De amerikanska utsläppen minskar svagt, medan de indiska och kinesiska fortsätter upp. Men som vårt eget lands utveckling visar, finns det ingen naturlag som säger att dessa länders utsläpp inte kan minska. Och det finns redan beprövade lösningar för hur de kan göra det.
Symbolvärdet skulle vara enormt om världens största klimatbovar skulle ändra inriktning. Det skulle också göra det lättare för oss här i Sverige och övriga Norden att inse att även lilla vi kan göra skillnad.
Och precis som vi de senaste 50 åren visat att det går att minska utsläppen, kan vi hitta nya vägar att ytterligare minska vårt klimatavtryck. Dels för att visa att det går, dels för att det behövs. Men om det ska gå får nog regeringen tugga i sig att bensinen blir dyrare igen.