Månadsskiftet augusti/september brukar vara högkonjunktur för debatt om den ekonomiska politiken i Sverige. Några veckor före höstbudgeten har regeringen i Harpsund lagt fast ramarna, sagt att det går lysande för landet och att utdelning är att vänta. Medan oppositionen rutit om glädjesiffror och en alldeles för expansiv budget som tar adjö av allt vad ansvar och överskottsmål heter.
Så icke coronaåret 2020. Finansminister Magdalena Andersson (S) höll sitt anförande digitalt och meddelade att det blir 100 miljarder extra i budgeten för 2021, för att ”återstarta svensk ekonomi”. Ingen däremot! Någon tyckte till och med att det borde vara lite mer än så. Men det betyder ingalunda att det råder borgfred inför höstbudgeten.
Det är alltså en självklarhet med en expansiv budget i det här läget. Statsskulden kommer fortfarande att hålla sig under 50 procent av BNP, vilket betyder att det är gratis för Sverige att låna pengar. Räntan är noll och några amorteringar blir det inte frågan om. När tillväxten och inflationen kommer tillbaka minskar skulden ändå på sikt.
Den politiska striden gäller i stället vad man ska göra med det här utrymmet, vad återstarten av Sverige ska innehålla. Oenigheten gäller inte bara regering och opposition utan inom regeringsunderlaget, där också Centern och Liberalerna ingår. Fram till 21 september, då propositionen läggs på riksdagens bord, måste de fyra partierna ha kommit överens.
Och nu ska alltså C och L sänka skatter. Igen. Socialdemokratisk suck. De har fått sin värnskatt avskaffad, sedan kom coronaviruset. De kan väl begripa att nu gäller skattehöjningar, att värna välfärden, vården och skolan. De som drabbats av krisen måste också få behålla sina bidrag, bättre villkor vid sjukdom och arbetslöshet, ett tag till. Anser S.
Nej, det begriper inte partier som vill kalla sig liberala. Liberalerna meddelade 4/8 att man ser behov av skattesänkningar på jobb och företag på i storleksordningen 30 miljarder. Och Centerns Annie Lööf ville inte vara sämre och presenterade en ”rivstart” för Sverige i sitt sommartal, med sänkta skatter för företag och löntagare.
Nyckeln för en återstart efter coronan är att folk kan komma i arbete och att det skapas tillväxt, självklart en hållbar sådan. Hjulen ska börja rulla och då måste låg- och medelinkomsttagare jobba och få bra utdelning på det, jämfört med bidrag. Reformer för att sänka trösklarna till jobb, som borde gjorts för länge sedan, blir än mer akuta.
Kommuner och regioner kommer att behöva mer statsbidrag under kommande år. Men det är inte detta som håller välfärden på fötter, vilket Vänsterpartiet ständigt tycks tro. Skatteinkomsterna är många gånger viktigare och då gäller arbetade timmar, inte högre a-kasseersättning eller mer ledigt i form av familjeveckor eller utvecklingsår (som friåret numera kallas).
Med detta sagt imponerar inte Centerns ständigt återkommande förslag om att sänka arbetsgivaravgiften för unga. Det är dels väldigt dyrt, dels träffar det inte de grupper och företag som behöver det mest. ”Sponsring av McDonald’s” sade kritikerna när det begav sig. Det låg en del i det redan då, även om tanken med reformen var god.
Statsskulden är låg, viljan att arbeta och betala skatt hög. Sverige har i jämförelse med andra länder ett drömläge att komma på rätt kurs efter pandemin. Om man gör rätt saker nu kan det gå betydligt snabbare. Därför ska man vara tacksam för att alla som förhandlar om höstbudgeten inte har samma stelbenta retorik om sambandet mellan god välfärd och höga skattenivåer.