Barn är gulliga, jobbiga och roliga. Framför allt är barn intressanta. Därför är det inte särskilt konstigt att SVT-programmet “Våra barns hemliga liv”, som följer ett gäng 4- till 6-åringar i förskolemiljö har producerats, publicerats och blivit populärt. I barndokusåpan får tittarna följa allt barnen gör i både spontana och riggade förskolesituationer och deras reaktioner övervakas och kommenteras av två barnpsykologer.
I en scen blir till exempel ett barn mycket ledset och börjar blöda näsblod. Ingen vuxen ingriper i situationen utan i stället börjar de andra barnen tänka ut strategier för att hjälpa sin vän. Kommentatorn tillika barnpsykologen menar att vuxna kan lära av situationen; när vi är för snabba på att springa fram och trösta barn så signalerar det att det är farligt att vara ledsen, vilket ju inte är den sensmoral vi vill ge barn. Det är onekligen intressant att se, men också ganska jobbigt.
Därför är det inte heller överraskande att programmet har fått kritik, bland annat av tolv psykologer som menar att serien är oförenlig med forskningsetik och att den värnar dåligt om barns rätt till integritet och privatliv (DN 6/11 & 17/11). SVT svarar med att försäkra om att barnen inte tagit skada och att både föräldrar och barn håller med om det (DN 5/11).
De barnpsykologer som medverkat i programmet har svarat att det är bra att barn får öva på vardagliga situationer. Vuxna borde inte försöka ta bort barns möjligheter att själva lära sig att hantera svåra känslor och situationer, bara för att det är smärtsamt att se barn arga eller ledsna. Det är rentav ett svek mot barnen, menar de båda psykologerna (DN 12/11).
Man verkar alltså ha missförstått kritiken. Givetvis handlar den inte om att barn ibland har det jobbigt, utan om att man låter barn ha det jobbigt, och bearbeta starka och svårhanterliga känslor framför en vuxen publik.
Det är talande att kritiken missförstås. Det aktualiserar dessutom en större fråga – den om integritet. Att barn filmas och övervakas är inte så ovanligt nuförtiden, och egentligen skiljer sig förskolemiljön i TV-serien kanske inte så mycket från när bilder och videos delas för publik på sociala medier. Det gäller förstås inte bara barn utan även andra anhöriga som inte till fullo förstår att de görs offentliga via sociala medier.
Vi är numera så pass vana vid att dela med oss av vad som händer med oss själva och närstående att vi inte reflekterar över den integritetskränkning det kan innebära. Att ett program som “Våra barns hemliga liv” har producerats under vår samtid är inte konstigt, det speglar bara hur vi ser på offentligheten och vår bristande respekt för integritet.