Hur uppstår löneskillnader? Hur kan en person vara värd sex gånger så hög lön som en annan? Den senare frågan ställs i UNT:s granskning av vårdlöner (30/11) där en undersköterskas lön, 26 000 kronor i månaden, jämförs med regiondirektörens 150 000 kronor. ”Man baxnar, vad gör man med så mycket pengar”, undrar undersköterskan Carola Karlbom.
Lönen ökar med utbildning och ansvar, det är ingenting konstigt. Men minst lika viktigt är att ha specifika arbetsuppgifter, att man inte upplevs som utbytbar. Ju större kollektiv desto lägre lönenivå. Lönedrivande är också konkurrens på marknaden, att det finns flera arbetsgivare att välja på, samt tillgång och efterfrågan, om man jobbar inom ett bristyrke eller inte. Inte mycket av detta talar för undersköterskans löneutveckling. Eller lärarens, socialsekreterarens, polisens eller bibliotekariens för den delen.
Carola Karlbom är något på spåren när hon säger att ekonomi värderas högre än omvårdnad, att ”ju längre man är från vården desto högre lön”. En polis i yttre tjänst hade kunnat säga detsamma, eller en lärare. Hur kommer det sig att en ovärderlig undersköterska, den absolut bästa läraren eller polisen som räddat hundratals unga från att fastna i utanförskap inte kan få en riktigt bra lön?
Svaret kan nog sökas i kollektivet, som till lika delar är en trygghet och en hämsko. Varken alliansregeringens förstelärarreform, lärarlönelyftet eller förslaget om karriärtjänster för specialistsjuksköterskor har blivit någon succé. Snarare tvärtom. Det har känts ovant och obekvämt. I stället för att peka på den som har högre lön och säga ”dit vill jag” har man tystnat, knutit näven i byxfickan och försökt att gå vidare. Vad talas det allra helst inte om i fikarummet? Politik, sex eller religion? Nej, lönen är nog det känsligaste som finns.
Högt ovanför vårdkollektivet svävar direktörerna, de högsta cheferna i regionen och på det stora sjukhuset. Regiondirektörens lön i Uppsala har ökat med 144 procent på 20 år. Regionrådet Stefan Olsson (M) förklarar att ”bra regiondirektörer är bristvaror och därför kostar de mer”. Det är politikerna som sätter lönen och om man hittar någon man tror på kan man sätta lönen ”högt eller mycket högt”, säger han.
Men de senaste 20 åren på Akademiska sjukhuset, den dominerande arbetsgivaren i regionen, har präglats av ständiga underskott, bristande styrning och ett missnöje som ibland lett till massuppsägningar. Någon har misslyckats. Varje nyrekrytering, varje löneökning för direktören har ytterligare skadat förtroendet hos de viktigaste man har: de inom varje yrkesgrupp som anstränger sig allra mest.