Många har sett filmen från förra helgen, när SVT Uppsalas reporter intervjuar en rektor utanför en förskola. Plötsligt ringer bådas telefoner, en efter den andra. Budskapet från kommunens kommunikationsstrateg kunde inte missförstås: avbryt genast intervjun!
Det var alltså inte Navalnyjsupportrar som intervjuades på ett torg i Ryssland. Det var en helt vanlig intervju som handlade om vabbande, framför en spaljé eller ett räcke vid en förskola någonstans i Uppsala. Hela förloppet var så absurt att man bara måste tro på förklaringen att det var en enskild medarbetare på kommunen, en ”konsult”, som helt tappat greppet. Sådant här ska inte kunna hända. Eller?
Kommunikationsstaben vid Uppsala kommun söker just nu ”två kommunikatörer med inriktning webstrategi”. Varken jag eller andra utomstående kan bedöma behovet av just dessa två. Klart är att alla medborgare i en stor kommun måste få korrekt information, och att digitaliseringen hela tiden ställer nya krav på avsändaren.
Antalet kommunikatörer, enligt en undersökning av Timbro 92 stycken inklusive chefer i oktober 2020, är ett problem i sig som tidigare påtalats på UNT:s ledarsida. Men det räcker inte med att, som oppositionen krävt, minska kommunikationsstaben. Ännu viktigare är att se över arbetsuppgifterna för dem som blir kvar.
Enligt kommunalrådet Erik Pelling (S) finns det ”en föreställning om att kommunikatörerna bara arbetar med att ge en tillrättalagd bild” (UNT 23/9). Nej, Erik Pelling, ingen tror nog att de bara arbetar med det. Problemet är att de över huvud taget ägnar sig åt ”bilden av Uppsala”. Som när UNT intervjuade kommunanställda om ungdomsbråken på stan för några år sedan, varpå kommunikationsavdelningen lade sig i och menade att artikeln kunde ”skapa oro”.
Det mest försåtliga är idén om att kommunikatörerna ska fungera som ”hjälp” eller ”stöd” åt oss journalister för att vi ska få rätt uppgifter, och åt kommunanställda för att de ska känna sig trygga. UNT:s chefredaktör Kalle Sandhammar skrev i förra veckan om farorna med att ”underlätta” för journalister, att det snarast försvårar vårt arbete (UNT 19/9). Fallgroparna för de anställda är ännu fler.
Varje offentliganställd har en grundlagsskyddad rätt att ringa upp en journalist och påtala missförhållanden. Man har rätt att vara anonym (källskydd) och cheferna får inte snoka i vem som sagt vad (efterforskningsförbud). Meddelarfriheten begränsas bara av ”kvalificerad tystnadsplikt”. Alla som jobbar med skola, vård eller omsorg vet vilka uppgifter det handlar om, att enskildas integritet ska skyddas.
Erbjudandet att man som anställd ska ”gå genom ledningen” är bakvänt. Skälet till att man ringer till pressen är ju oftast att den vägen är stängd, att cheferna inte lyssnat på kritiken och att man fått nog. ”Stödet” från kommunikationsstaben när lägre chefer eller anställda ska berätta om verksamheten kan handla om ”den tillrättalagda bilden”, och om föreställningen att journalister vill lura en att säga fel saker i jakten på ett avslöjande. När ”Janne Josefsson kommer”, stäng dörren och ring oss!
Det bisarra skeendet med förskolerektorn har hänt förut i Uppsala, och det kommer att hända igen – så länge det finns gott om anställda på kommunledningskontoret med vaga uppgifter om att hjälpa, stödja och ”se till att det blir rätt”. I en verksamhet som delvis går ut på att kontrollera kommer vissa alltid att vara ivrigare än andra.
Kommunpolitiker har sedan decennier stor vana vid att slimma organisationen och tydliggöra dess uppgifter. Det bör också ske med kommunikationsstaben. Om också alla anställda fortsätter att använda sina grundlagsskyddade rättigheter kan det trots allt sluta väl, och förtroendekrisen för Uppsala kommun kan repareras.