Julhelgen kantades av löpsedlar om statsråd som bröt mot coronarestriktioner. Stefan Löfven gick i Gallerian i Stockholms innerstad inför jul, finansminister Magdalena Andersson sågs på skiduthyrning i Sälen och justitieminister Morgan Johansson shoppade i Lund på annandagen (alla S).
Även Dan Eliasson, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, fick skarp kritik för att ha rest till Kanarieöarna, en resa han själv bedömde som “nödvändig”. Resan ledde dock till att han i onsdags (6/1) meddelade sin avgång, egentligen utan att be om ursäkt. “Det viktiga är inte jag som person”, skrev han i ett pressmeddelande, utan “hur vi som samhälle hanterar pandemin och att allt fokus är på den otroligt viktiga uppgiften”. För att inte flytta för mycket fokus från MSB:s viktiga arbete valde han alltså att lämna sin post.
Och visst är det inte Eliasson som person som är det viktiga. Vi är mitt i en andra våg av pandemin. Hälsa och ekonomi har allvarligt påverkats i Sverige och att se myndighetschefer och statsråd bryta mot folkhälsomyndighetens rekommendationer bidrar till att köra förtroendet för myndigheter, regeringen och Sveriges coronahantering i botten.
Om inte statsråd och myndighetschefer själva kan följa råden – hur ska vi då förvänta oss att resten av medborgarna gör det?
Mot den bakgrunden är det lätt att förstå lockelsen i att göra det lättare att ta till hårdare restriktioner genom att införa en pandemilag, med bötfällning som sanktion mot verksamheter och människor som bryter mot restriktionerna, som regeringen vill ska gälla från och med söndag 10 januari. Endast på det viset tror regeringen sig kunna förändra människors beteenden.
Därför är det viktigt att påminna sig om att maktkoncentration, i vems händer det än hamnar, är riskfyllt. Det gäller även, och kanske särskilt, i kristider. Trycket att “göra något”, gör ofta att man gör något förhastat. Det är den föreslagna pandemilagen ett tydligt exempel på.
Det andra vi bör påminna oss om är att även regeringar består av människor och människor består av brister. Syftet är inte att utpeka restriktionsbrytande som ett socialdemokratiskt beteende, liknande snedsteg hade sannolikt skett i en borgerlig regering. Men hur man än vrider och vänder på det, kvarstår det faktum att även människor i en regering ofta begår illa avvägda och/eller förhastade beslut. Det är därför lagstiftningsförfarandet för det mesta tar lång tid, och det är därför en framhastad pandemilag kan komma att göra mer skada än nytta.
Lika lite som Eliassons person är det, är Löfven, Andersson, eller Johansson som personer inte problemet med pandemihanteringen. Men att dessa personer ska få långtgående befogenheter att bestämma över andra människor och verksamheter är ett problem. Kollektivt beslutsfattande blir inte bättre bara för att vi är i en pandemi, snarare tvärtom.