Egentligen är det absurt. Flera gånger under mina studier var jag med om att samtliga studenter samt föreläsaren var svensktalande, men att undervisningen ändå bedrevs på engelska. Skälet var ofta att både studenter eller föreläsare hade svårt att uttrycka sig om ämnet på något annat språk än engelska. Än i dag kan jag inte de svenska termerna för flera grundläggande begrepp inom nationalekonomin, som till exempel sunk cost. Vi vande oss helt enkelt vid engelskan.
Och trots att det kan låta absurt är det talande för utvecklingen inom högre utbildning. Det riskerar att bli ett problem både för forskningen och undervisningen. Saco-förbundet Sulf gjorde för två år sedan en sammanställning över läget på svenska universitet och högskolor. Läsåret 2013/2014 gavs 19 procent av alla universitetskurser på engelska. Fem år senare gavs en knapp tredjedel av alla kurser på engelska (Universitetsläraren 18/12-18).
Samma utveckling har skett inom forskningen. Till exempel är 95 procent av alla doktorsavhandlingar i Sverige skrivna på engelska, och inom områdena naturvetenskap och medicin är andelen (ännu) närmare 100 procent (DN 3/12-15).
För att konkurrera på en globaliserad akademisk marknad är det viktigt att svenska forskare kan uttrycka sig på engelska. Att många kurser ges på engelska möjliggör för internationella utbyten och det blir lättare att studera utomlands i ett nästa steg. Allt detta är förstås värt att värna.
Men anglifieringen av forskning och högre utbildning har baksidor. Glappet mellan den vetenskapliga världen och resten av samhället växer. Det blir svårare för akademiker att medverka i debatten och skapa förståelse för sin kunskap och sina upptäckter i det övriga samhället. Det kan på sikt bli svårare att legitimera resurserna till forskning. Att samverka med samhället är trots allt, enligt högskolelagen, ett av universitetens tre uppdrag.
Inte bara forskningen drabbas. Det blir även svårare för studenter att sätta ord på vad de kan. Vad värre är, studenterna blir dummare. Olle Josephson, professor i svenska och tidigare chef för Språkrådet, menar att man lär sig bäst på sitt starkaste språk, och att det blir svårare att ta till sig abstrakt tänkande på en avancerad nivå på andra språk – även om man behärskar dem. Diskussioner, som är oumbärliga för att kunna ta till sig och befästa kunskap går trögare om man inte övar sig på att förmedla sina kunskaper på sitt modersmål.
Det finns förstås goda skäl till denna internationalisering (läs anglifiering). Men den kan inte vara det enda som spelar roll. Svenska studenter och forskare bör kunna uttrycka sig om sina studier och forskning på svenska. Svensk forskning kan inte enbart vara ämnat för en internationell publik.
Och jag beklagar att jag än i dag inte vet hur man säger sunk cost på svenska.