Krami är ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen, Kriminalvården och SKR, Sveriges kommuner och regioner som syftar till att slussa in människor som söker sig bort från missbruk och kriminalitet på arbetsmarknaden. Genom att ge vägledning och stötta både arbetstagare och arbetsgivare under såväl praktiktid som efter anställning, och fungera samordnande mellan olika myndigheter har Krami lyckats väl med sitt uppdrag.
I Uppsala har Krami funnits i 20 år. Många människor som sökt hjälp för att reda ut ett destruktivt liv har lyckats få jobb och lever i dag i en drogfri och laglydig Svenssontillvaro tack vare det program som fokuserar på kontinuitet och sätter individen i centrum.
Nu är det slut med det. Arbetsförmedlingen vill omstrukturera myndighetssamarbetet runt målgruppen. Man tycker dessutom att Krami, trots att arbetet varit framgångsrikt, är alldeles för resurskrävande. I stället vill man ha en modell som är likvärdig över hela landet och där privata aktörer i större utsträckning utför olika insatser. Vid årsskiftet avvecklas därför Krami i Uppsala.
Maria Haglund, enhetchef på Arbetsförmedlingen i Uppsala län försäkrar att de personer som har behov av stöd framöver kommer att omhändertas inom den ordinarie verksamheten (UNT 13/12). Det är knappast samma sak, och det är fullt förståeligt att de anställda på Kramis känner stark oro för hur det ska gå för människorna de hjälper.
”Vi har ett samarbete som är unikt och som fungerar väl. Privatisering behöver inte vara något negativt, men den här målgruppen behöver långsiktighet och trygghet. Vi är rädda att helhetsperspektivet försvinner” säger arbetsförmedlaren Stefan Larsson (UNT 13/12).
Även det liberala kommunalrådet Mohamad Hassan är djupt kritisk till att Krami läggs ned (UNT 15/11). Han befarar i likhet med de anställda att samordningen tappas bort. När en person som kommer ut från fängelset hänvisas till en privat arbetsförmedlare istället för till Krami finns ingen som kan hålla ihop stödet och även hjälpa till med bostad, utbildning eller ekonomi.
Arbetsförmedlingens sätt att agera när det kommer till Krami är djupt olyckligt. Det här handlar inte om vanliga arbetssökande, utan om människor som behöver betydligt mer för att komma på fötter. Risken är de pengar som Arbetsförmedlingen försöker spara kommer att generera ökade kostnader i andra delar av samhället, som hos sjuk- eller kriminalvården eller hos polisen. Allra mest att förlora har dock de människor som behöver den hjälp Krami kunnat erbjuda. Det är sorgligt att samhället inte anser sig ha resurser nog att ge människor som halkat snett en rimlig chans.