Björn Natthiko Lindeblad, "före detta finansvalp och skogsmunk" som han skrev i sin Instagram-profil, inspirerade många med sommarprat, föreläsningar och böcker. I veckan valde han att i Halland avsluta sitt liv.
I ett av hans sommarprat beskrev Natthiko Lindeblad hur han hade hjälpt sin gamle pappa, svårt sjuk i KOL, att få somna in på en klinik i Schweiz. "Värdigt", beskrev han det att pappan fick dö en självvald, smärtfri och läkarassisterad död. Själv fick Natthiko Lindeblad för några år sedan ALS, som har kallats djävulens sjukdom.
I ett inlägg i sociala medier, som postades efter hans planerade bortgång i måndags, kunde man läsa: "Jag svalde ett glas smoothie med det gängse preparatet, och somnade sedan lugnt och stilla in. Utan rädsla eller tvekan."
Jag fick som jag ville, skrev han.
I en längre text i Svenska Dagbladet kunde man läsa att det, när polisen kom fram till Natthiko Lindeblads fåtölj i måndags, låg ett intyg bredvid kroppen. I intyget stod det "Detta beslut har jag tagit helt själv, vid mina sinnens fulla bruk, utan att vara påverkad av någon annan". Det fanns också en USB-sticka med en filminspelning som visar att Natthiko Lindeblad på egen hand lyfte ”bägaren som tar livet av en" (19/1).
Borde Sverige följa länder som Belgien, Nederländerna och Luxemburg, och tillåta dödshjälp?
En farhåga som alltid funnits är att sjuka patienter av fel skäl - som psykisk ohälsa eller av rädsla för att vara till last - skulle be om att få dö. Det är en allvarlig aspekt och något som förstås är viktigt att det aldrig sker. Som Natthiko Lindeblad uttryckte det ska folk som får hjälp vara "vid sina fulla sinnens bruk, inte påverkade av någon annan, inte deprimerade" och se ut att "ha ett påtagligt och utdraget lidande framför sig" (SvD, 19/1). I hans fall är det svårt att ifrågasätta hans uttryckta och upprepade vilja.
Ett annat argument mot dödshjälp är att det skulle gå emot läkaretiken. Så är det. Å andra sidan krockade en gång i tiden den då nya abortlagstiftningen 1975 med läkaretiken. Utgångspunkten och principen för läkare måste självklart vara att rädda liv, men verkligheten är ibland svår.
Svårt är det onekligen för den grupp lidande människor som den palliativa vården och omsorgen inte fullt ut kan hjälpa.
Det finns läkare som är emot dödshjälp, och läkare som är för. Enligt en enkät från Läkarförbundet tycks 40 procent av medlemmarna vara positiva till en legalisering (Läkartidningen, 24/5 2021).
Läkaren Staffan Bergström - ordförande för föreningen Rätten till en värdig död - har berättat att Björn Natthiko Lindeblad kontaktade honom för hjälp att få somna in (SR, 18/1). Bergström rekommenderade ett preparat, som Natthiko Lindeblad alltså själv kunde dricka upp. Men eftersom Bergström är under utredning, efter att ha hjälpt en ALS-sjuk man att somna in 2020, fick i stället en läkarkollega närvara hos Natthiko Lindeblad.
Bergström har förvisso sluppit åtal, men riskerar ändå att bli av med sin läkarlegitimation.
Svårt sjuka människor som lider och ber om ett avslut, och läkare som vill hjälpa dem. Ska det i alla lägen vara otillåtet? Eller borde assisterat döende möjliggöras för fler?
”Politiker av alla kulörer har fegat i 40 år nu”, skrev Natthiko Lindeblad i ett inlägg för ett tag sedan.
Frågan förtjänar åtminstone en ordentlig utredning. Som Liberalernas Lina Nordquist, som vill att frågan utreds, har påpekat hjälper varken beröringsskräck eller duckande.
Natthiko Lindeblad fick som han ville - och opinionsbildade in i det sista för att andra ska kunna få samma hjälp.