Ett sommarnummer av tidskriften Liberal debatt pryds med budskapet "Den som aldrig är ledig är inte fri" broderat på omslaget. Chefredaktörerna Emma Høen Bustos (som förra sommaren vikarierade här på sidan) och Matilda Molander konstaterar i en ledare att fritiden är vår friaste tid. Duon menar att liberaler skulle behöva sätta fritid högre på agendan. 

Det är inte svårt att köpa frasen om att den som aldrig är ledig inte är fri. Att kunna göra det vi själva vill, kräver tid. Att behöva jobba så pass mycket att man inte får någon tid över påminner om hårdare tider i historien, om fattiga länder eller olagligt utnyttjade arbetare här.

Men värdesätter vi fritiden tillräckligt högt?

Fredrik Thorslund, jurist, påpekar i numret av Liberal debatt att vi på dödsbädden ångrar karriären. Han nämner att John Maynard Keynes förutspådde att vi skulle arbeta allt mindre, men konstaterar att den logiska följdens av Keynes idé - femtontimmarsveckan - lyser med sin frånvaro. I stället har vi fått se de stressrelaterade sjukskrivningarna skjuta i höjden.

Rikedom och välstånd tycks av någon anledning inte leda till tillräcklig fritid. När folk får lite perspektiv, efter de stressiga åren med karriär, kommer ångern krypande: Varför umgicks jag inte mer med nära och kära, varför arbetade jag alltid och så hårt?

Den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz försöker i nämnda tidskrift ge ett jämställdhetsperspektiv. Hon konstaterar att kvinnor behöver mer fritid. Bortsett från hänvisningar till "mansplaining" på twitter, eller att kvinnor som försöker njuta av en bok kan bli störda av män, har Hadley-Kamptz en viktig poäng. Enligt en svensk undersökning från 2014 hade män i genomsnitt en halvtimme mer fritid än vad kvinnor har, och männen spenderade enligt undersökningen två timmar mindre med sina barn än vad kvinnor gör. 

Att både sköta jobb och hem och barn tar som bekant tid och kraft. Om män generellt sett har större makt över sin tid, än vad kvinnor har, är det förstås en orättvisa och ett jämställdhetsproblem.

På liknande sätt kan man förstås också addera ett klassperspektiv på vem som egentligen hinner med och anses ha rätt till "egentid".

En given liberal hållning till fritid borde vara att människor förstås ska ha fritid och fritt kunna disponera den hur de vill. Vill man däremot bli försörjd för att vara ledig uppstår genast en svårighet: vem ska betala, jobba, för din ledighet? På senare år har frågan om medborgarlön aktualiserats även hos näringslivets tankesmedja Timbro. 

Medborgarlön är pragmatiskt, effektivt och rättvist, skrev exempelvis Caspian Rehbinder, numera arbetsmarknadsansvarig på tankesmedjan, i en essä (7/8 2017). Förespråkarna av medborgarlön kommer dock aldrig runt att det innebär att leva på andra människors slit och arbete. 

Därmed inte sagt att ett överdrivet hyllande av plikt och arbete är önskvärt, det heller.  

För även om "gör din plikt, kräv din rätt" är en rimlig och bra utgångspunkt ska man akta sig för pekpinnar och dygder. Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug påminner i sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” (Verbal förlag) om hur det kunde låta under Nya Moderaternas glansdagar. Schlaug beskriver hur tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt, som ”likt en pastor” och ”nästan i religiös hänryckning” på en moderatstämma 2014 fick nära 3000 åhörare att ”hoppa på tre för arbetslinjen”.

Det är bra att folk jobbar, men det är också helt i sin ordning att välja hängmattan i stället för pengar.