Under 1970- och 80-talet hade Sverige ett förhållande till alkohol som stack ut i Europa, politiskt och kulturellt. Några minnen från den tiden är restauranger i Alperna som portade svenskar, bland annat i österrikiska S:t Anton. Och så den danska uppmaningen ”Håll Danmark rent, led en svensk till färjan”. Halvt på skämt i det senare fallet, men med en allvarlig botten. Svenskar som grupp var inte väl sedda när de lämnade sina restriktioner bakom sig och släppte loss.

Det är länge sedan nu. Men coronakrisen har åter aktualiserat olikheten mellan europeiska länder. Först var det tillgången på materiel i de olika nationella sjukvårdssystemen som ledde till spänningar. Sedan är det de olika strategierna för smittskydd, i vilken grad man stängt sina samhällen. Återigen har Sverige stuckit ut, och återigen mest i negativ bemärkelse.

När länderna nu börjar öppna igen är inte svenskar önskvärda överallt. Visserligen är det bara Cypern som hittills sagt nej, och då i sällskap med en del andra länder. Men frågan diskuteras intensivt, inte minst i de nordiska grannländerna Danmark, Norge och Finland.

I första hand är det naturligtvis en smittskyddsfråga. Danskar har precis som gotlänningar rätt att skydda sig, utan att man för den skull tycker sämre om svenskar respektive stockholmare. Men då är det å andra sidan helt ologiskt att låta sina egna medborgare åka över Öresundsbron och komma tillbaka med billiga svenska varor samt kanske ett virus.

Om Europa kan undvika ett bakslag, en andra smittvåg, kommer smittskyddet gradvis att hamna i andra rummet. Ekonomin och återhämtningen kommer att hamna i fokus och Sverige sticker förstås ut igen. Sverige gick in i krisen med låg skuldsättning och klarar sig bättre igenom den tack vare att samhället kunnat hållas öppnare. Skillnaden är inte så stor i det senare fallet, även den svenska ekonomin lider svårt i krisen. Men hur kommer det att uppfattas i övriga Europa?

Efter eurokrisen och brexit riskerar coronakrisen att tillfoga EU skador som skulle bli svåra att reparera. När Angela Merkel och Emmanuel Macron framträdde gemensamt 19 maj var det något av sista chansen att uppmana till solidaritet och visa vägen framåt. För den tysk-franska axeln betyder EU mer än handel, den är i grunden ett fredsprojekt.

I onsdags kom EU-kommissionens förslag att man gemensamt ska låna 750 miljarder euro för att finansiera återhämtningen efter viruset. Två tredjedelar ska gå som bidrag till de hårdast drabbade medlemsländerna i syd, resten som lån. ”Europas nästa generation kommer att skörda fördelarna av detta i framtiden”, sade kommissionsordförande Ursula von der Leyen.

Sverige har tillsammans med Danmark, Österrike och Nederländerna drivit linjen att hela stödet ska vara lån. Av goda skäl, även Tyskland stod bakom detta tills helt nyligen. Stefan Löfven ska fortsätta säga vad han tycker på ministerrådets möten. Men för en gångs skull är ändå frågan om det är läge att sticka ut för mycket. Vad finns att vinna? Är en kompromiss ens möjlig när hela samarbetet står på spel?

Redan nästa sommar vill förmodligen cypriotiska barägare ha våra euro igen, och det nordiska samarbetet är i grunden ramstarkt. Smittskyddsstrategier kommer att glömmas med tiden, precis som excesser i ungdomsfylleri.

Sverige har ett enormt positivt kapital, som ett land som premierar samarbete, handel och utbyte på alla nivåer. Varken pandemier eller gliringar från Donald Trump rår på detta. Med USA:s tillbakadragande, och Kinas och Rysslands framfart, behövs EU mer än någonsin. Och Sverige, även om vi sticker ut ibland.