Över 20 år har gått sedan det började skrivas om utbrändhet i svenska medier. Toppen av sjukskrivningarna nåddes 2003, då 130 000 svenskar hade varit sjukskrivna i över ett års tid och då en vanlig diagnos fått namnet utmattningssyndrom.
Vändningen i sjuktalen kom av två orsaker. Dels lärde man sig att ”sjukskrivning tills vidare” var ett dåligt verktyg som gjorde folk ännu sjukare, dels agerade politikerna då kostnaderna skenat iväg. Åtgärderna bestod först (S-regeringen) av förtidspensionering för de som varit sjukskrivna längst, sedan (efter maktskiftet 2006) av högre krav på de som sökte sjukpenning.
De breda politiska penseldragen har fortsatt i kampen mot sjukskrivningarna. Det har uppfattats som att sjukskrivna jagats av myndigheterna, i första hand Försäkringskassan, och av regeringar av olika politisk färg. Det råder inget tvivel om att fler fått sjukdomar där det är svårare att ställa en riktig diagnos. I fjol hade 48 procent av alla sjukskrivningar psykiska orsaker. I gruppen kvinnor 19-49 år var andelen över 60 procent.
En del har hänt på rehabiliteringssidan. Arbetsgivarna är inte längre lika handfallna inför att medarbetare riskerar att gå in i väggen. Negativa spiraler kan brytas i tid om den anställde kan byta arbetsuppgifter eller gå ned i arbetstid, eller om organisationen av arbetet kan förändras. Samarbetet med olika vårddiscipliner fungerar också bättre.
Men vad är orsakerna till att så många mår så dåligt? Det har spekulerats i 1990-talskrisen och de stora rationaliseringarna i offentlig sektor. En annan faktor som nämns är digitaliseringen, omstöpningen av arbetsliv och privatliv som lett till högre krav på tillgänglighet, och svårigheter att få nödvändig återhämtning.
Överrepresentationen av kvinnor och den offentliga sektorn i statistiken borde leda till några slutsatser. Trots ökad jämställdhet, i till exempel föräldraförsäkringen, är det påfallande ofta kvinnan som fortfarande är chef i hemmet. Det är hon som ansvarar för planering och scheman, för skola, fritid och sociala aktiviteter, ser till att alla har hela och ändamålsenliga kläder och skor. Männens föräldraledighet har heller ingen motsvarighet vad beträffar vabbande, att i perioder jobba deltid eller att se till åldrande föräldrar.
Med ett sådant privatliv som grund krävs det inga stora förändringar på jobbet för att få skutan att kantra. Ett nog så sparsamt uppdaterande av sociala medier kan också bli droppen för kroppens stresstålighet.
Med detta i bakhuvudet känns det logiskt att yrkesgrupper som sjuksköterskor går på knäna, att i sig små förändringar kan leda till uppsägningar eller massjukskrivningar. I en interpellation till dagens kommunfullmäktige i Uppsala undrar Tobias Smedberg (V) vad mittenstyret tänker göra åt ohälsan hos socialsekreterarna. I svaret räknas ett antal åtgärder upp. Inget fel på dessa i sig, men sannolikheten för att allt reder upp sig är liten.
Bland det värsta med att må så här dåligt är ifrågasättandet. Är det inte Försäkringskassan är det en forskare, Christian Rück, som på DN Debatt (21/8) skriver att den psykiska ohälsan är ganska konstant över tid och att vi måste sluta prata så mycket om det han kallar ”själens skrubbsår”.
Rück har helt rätt. Vi mår ju bra ända tills att allt faller samman. Och det är inte den psykiska ohälsan som ska lyftas fram hela tiden, och medicineras bort. Det är det moderna livet som behöver diskuteras mycket mer, hur vi vill ha det. Allt är inte politik, välfärd eller arbetsmiljö. Det finns också personliga val.