Varför är det bara LO som agerar konsekvent om dödsolyckor på arbetsplatser? Visst vimlar det av fina ord från politiker och företagarorganisationer, om bättre lagstiftning och ett alltmer omfattande säkerhetsarbete. Men utvecklingen går åt fel håll. I fjol omkom 62 personer på svenska arbetsplatser, den högsta siffran på tolv år. ”Det är nattsvart, så här kan det inte fortgå”, sade LO:s ordförande Susanna Gideonsson (18/12).
I stället för att gömma sig bakom regler måste man fråga sig vilka som dör och varför. ”Det är bara arbetare”, säger Niklas Svensson som jobbar på järnvägen norr om Stockholm. Han lyssnar på en uppräkning av alla dödsolyckor på arbetsplatser i Sverige under året då hans jobbarkompis Magnus Kärnbo dog, i P1-dokumentären Gå till jobbet och dö (SR Play).
Det är nästan bara män, hade han kunnat lägga till. Män och unga pojkar i overaller, hjälmar och hörselskydd. De jobbar hårt och snabbt, fram tills att en betongvägg rasar, en kran svänger åt fel håll, en dumper backar eller att en ledning blir strömförande.
Det är inte fel på reglerna. Magnus Kärnbo skulle inte ha gått ut på spåret den dagen, för att fixa den där ledningsstolpen. Tågen gick i upp till 130 kilometer i timmen på sträckan, men han och kollegerna visste att det inte var någon idé att begära trafikstopp i en timme eller två. De skulle få nej. Runt Stockholm är det trångt på spåren, och bråttom. Tågen måste gå.
Det hade varit bråttom från första dagen i bygget av citytunneln, från Södermalm upp till Tomteboda. Dryga böter väntade företaget för varje liten försening. En upphandling i benhård konkurrens. Sedan oklara ansvarsförhållanden mellan myndigheter och en väv av underentreprenörer. Längst ut i kedjan vilar allt på beslut från tävlingsinriktade unga män som vill klara sitt jobb, inte ligga till last för jobbarkompisarna eller företaget. Det blir en giftig cocktail.
Avgående LO-basen Gideonsson dundrar på om arbetsgivaransvaret och om lagstiftarnas ansvar för att rensa upp bland underentreprenörerna. Men hon tillför också ett perspektiv med en jämförelse med en helt annan bransch. ”Titta på flyget. Där jobbar man för att den mänskliga faktorn inte ska kunna påverka. Det ska inte kunna gå att göra fel.”
Nej, ”kom igen nu, snart är det helg” är inte något en pilot skulle få höra om det var något fel på instrumenten. Det ska inte gå att göra fel och ta onödiga risker. Tyvärr kommer det att gå att dö på jobbet i alla fall, men då som tragiska undantag. Magnus Kärnbo skulle ha fått åka hem till Dalarna den där junidagen och gå på sin lillasysters studentmottagning.