"Det rimliga hade varit om man är öppen med att man kvoterar. Det är alla dessa lögner och spel som stör mig".
Citatet hör till Maxim Zabzine, professor och avdelningsföreståndare för teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Han är en av många akademiker som intervjuas i "Genusdoktrinen" (Fri Tanke förlag) av Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi. Berättelserna vittnar om att jämställdhetsarbetet på högskolor och universitet har hamnat snett.
Man kan förstås ha olika åsikter om jämställdhet. Som liberal likhetsfeminist, positiv till att barn slipper pådyvlas könsroller på förskolan och negativ till onödig könsåtskillnad, hamnar man ofta i åsiktskonflikt med konservativa. Men feminism och jämställdhet är inte heller synonymer till kvotering, identitetspolitik och normkritik utifrån ett Feministiskt initiativ-perspektiv.
Vår lagstiftning utgår snarare från principen lika inför lag, det vill säga likabehandling. Det ska vi vara glada över. Ändå visar det sig alltså inte vara så självklart.
Wyndhamn och Arpi nämner även i ett debattinlägg (UNT, 19/8) hur genussatsningar i själva verket resulterar i kvotering, bland annat på Uppsala universitet. Zabzine som citerats ovan berättar i boken om hur tjänster på förhand är öronmärkta för kvinnor. Men eftersom regelrätt kvotering är olaglig görs försök att utåt sett få det att se ut som att alla har samma chans till tjänsterna. Signalen från fakulteten har varit tydlig: Anställer man kvinnor får man finansiering, annars inte.
Wyndhamn och Arpi skriver att de sett liknande tillvägagångssätt på fler lärosäten, i boken tas bland annat Lunds tekniska högskola upp.
Alla människor - oavsett kön - ska givetvis ha lika förutsättningar. Att uppmuntra kvinnliga sökanden och motverka förlegade värderingar som indirekt skapar hinder är helt i sin ordning. Men med kvotering hamnar fokus i stället på lika utfall.
I fjol var jag på ett Almedalsseminarium, om jämställdhet i akademin, som Uppsala universitet hade arrangerat. Seminariet inleddes med ett anförande av Fredrik Bondestam från det Nationella sekretariatet för genusforskning. Han beskrev sig själv – som vit, medelklass och man – som "en del av problemet". Jag reagerade på att ingen av de fem seminariedeltagarna var kritiskt inställda till kvotering. Åtminstone en kritiker hade väl kunnat bjudas in? Intrycket av samtalet på seminariet var att kvotering sågs som en självklarhet. I en replik menade Anneli Häyrén, från Centrum för genusvetenskap på Uppsala universitet, att åtgärder måste vidtas om könsfördelningen är ojämn på professorsnivå (5/7 2019). Att det är ett lagstadgat krav.
Frågan är bara vilka åtgärder. Att öronmärka tjänster till ett visst kön, och koppla "rätt" kön till ekonomiskt stöd, kan knappast ses som ett "lagstadgat krav".
Även forskningen och undervisningen påverkas.
Tidigare hamnade till exempel Erik Ringmar, doktor i statsvetenskap och då vid Lunds universitet, i konflikt med sin institution efter att ha pressats att kvotera in en kvinna på en litteraturlista. Bland kritikerna mot det moderna samhället på 1800-talet, som kursen handlade om, lyste nämligen kvinnliga författare med sin frånvaro. Då klämdes postmodernismen in på kursen, med en text av en samtida feminist. Som inte hade med ämnet att göra, och som själv tog avstånd från kvoteringen.
Vill vi ha det så här? Det är inte givet. Ett första steg bör vara att erkänna målkonflikterna. Och som Maxim Zabzine är inne på: öppenhet och ärlighet, inte osanningar och spel.