För fem år sedan uteslöt Centerpartiet Stefan Hanna som då var kommunalråd för partiet. Strax efter uteslutningen tog vi en fika på Landings i centrala Uppsala. I en krönika efter fikaträffen skrev jag att jag inte fick "ett blankt nej till svar" när jag frågade om Hanna tänkte starta ett nytt parti ("Vi lär få se mer av Hanna", 27/12 2018). 

När vi nu ses ännu en decembereftermiddag är det mesta sig likt på fiket, vi finner ett bord bland alla pensionärer och lattemammor, bland rullatorer och barnvagnar.  

Efter valet 2018 angrep Hanna flitigt Liberalerna och Mohamad Hassan för att överge borgerligheten och ingå i "vänsterstyret" (Hassan protesterade lika flitigt och rättade till "mittenstyret").

Du anklagade Hassan då, men blev sedan själv den som släppte fram vänstersidan efter valet 2022, säger jag.

– I Utvecklingspartiets styrelse och på våra medlemsmöten ville en stor majoritet att vi skulle göra som vi gjorde. Ingen av oss är vänster, jag är ju liberalkonservativ. Men politik är inte att tänka med känslor. Vi valde det alternativ som gav oss mest inflytande. Allianspartierna erbjöd oss inte ens ersättarplats i kommunstyrelsen! Är ni knäppa eller, tänkte jag. 

Med det alternativet hade vi riskerat att försvinna som parti, fortsätter Hanna, och lägger till att allianspartierna skulle ha varit beroende av Sverigedemokraterna.

När vi sågs för fem år sedan var du så förbannad på Centerpartiet och dåvarande partiledare Annie Lööf, minns du?

– Hade jag inte blivit avsatt då hade jag ändå hoppat av när Januariavtalet kom. Centerpartiet drev en helt vansinnig migrationspolitik och nyliberal ekonomisk politik. När jag hade skrivit en debattartikel ringde först partisekreteraren, sedan vice partiledare och till slut Annie Lööf. Hon sade "ska till och med jag behöva ringa dig?" för att avråda mig från att offentliggöra debattinlägget. "Och till och med du ska få nej sade jag!", säger Hanna nöjt.  

När han nämner unga politikerbroilers i partierna grimaserar han som om han skulle spy. "En massa oerfarna snackisar, vi vill inte ha dem." Hanna framhåller att det är ett krav för UP-politiker att ha minst tre års arbetslivserfarenhet.

Men den ursprungliga obegripliga folkomröstningsfrågan och turerna kring folkomröstningen, kritiken mot näringslivsrådet, att det var olagligt att tricksa med mandaten i kommunstyrelsen. Förstår du inte varför du blir kritiserad? 

– Folkomröstningsfrågan, det var en kompromiss, och helt obegriplig var den inte. Det där med kommunstyrelsen hade vi inte ens att göra med. Sedan är det en massa bittert trams mot mig. Vi har fått ett starkt inflytande över politiken med våra två mandat och sitter med i viktiga nämnder. Vi har ju hindrat skattehöjningar och trycker på för effektivisera och minska administration, ja sådant du själv ju skriver om. Om man tror att de som röstat på UP:s sakpolitik är missnöjda borde man ju läggas in på psyket, säger Hanna. 

Helt oberörd av kritiken är han dock inte: "Om jag skulle tänka på pengar skulle jag inte hålla på med politik en enda dag." Han nämner irriterat att Sverigedemokraternas Kent Kumpula själv sitter på en massa arvoderade uppdrag.

Så vad händer i nästa val?

– Vi kan säkert få 20 procent av rösterna. Frågar man Uppsalaborna är det två politiker de ens vet vilka de är. De andra finns inte ens på kartan!

Man blir åtminstone aldrig uttråkad, tänker jag när jag åter beger mig ut i snön.