Leo Frank lynchades till döds i Georgia för 105 år sedan. Första gången jag hörde talas om honom var jag 18 år. Jag hade precis flyttat till USA för att gå på college vid Georgia State University i Georgias huvudstad Atlanta. Enligt någon sorts princip såg jag till att välja kurser som kändes unika för staden, regionen och landet jag hade flyttat till och valde därför kursen afroamerikansk historia.
Där lärde jag mig om vad som senare kom att kallas lynchning-perioden i amerikanska sydstater. Mellan 1882 och 1968 lynchades nästan 5000 personer till döds i sydstaterna. Georgia var den delstat där näst flest personer mördades på detta sätt. En överväldigande majoritet av dessa var afroamerikaner. Många tillhörde andra minoritetsgrupper, som Leo Frank som var jude.
Under samma period togs afroamerikaner systematiskt ifrån sina politiska rättigheter. På pappret färgblinda lagar utformades för att i praktiken se till att andra än den vita majoritetsbefolkningen saknade möjligheter till politiskt inflytande.
Därför är det svårt att undgå symboliken av att Raphael Warnock och Jon Ossoff vann Georgias två senatsplatser den 5 januari. Demokraterna har därmed en majoritet i båda kongressens kammare i minst två år och stärker Joe Bidens och Demokraternas politiska möjligheter framöver.
Raphael Warnock blir den första svarta senatorn någonsin från Georgia, trots att afroamerikaner utgör nästan en tredjedel av befolkningen där. Jon Ossoff blir den första judiska senatorn sedan 1880-talet. Warnock är pastor i samma kyrka som Martin Luther King, Jr. hade samma tjänst i under sin levnadstid och Ossoff blir dessutom den yngsta tillträdande senatorn sedan Joe Biden blev senator 1973.
Att de kunde väljas i en delstat som de senaste decennierna har röstat främst republikanskt ger hopp om att USA:s demokrati inte är statisk. Det politiserade valsystemet och politiska bedömares benägenhet att tro att demografiska procentandelar kan förutse vem som kommer att vinna val gör lätt att valresultaten i landet upplevs som förutbestämda.
Senatsvalet i Georgia visar att det inte är sant. Republikanerna under Trump har i hög grad satsat på att se till att deras kärnväljare har högt valdeltagande, snarare än att försöka blidka politiska mitten. Det har lett till ett djupt polariserat USA. Men kanske kommer den strategin inte att fungera framöver.
President Trump har alienerat även republikanska väljare med sin ovilja att erkänna sig besegrad och sin respektlöshet inför demokratin. I början på året pressade han den administrativa ministern i Georgia Brad Raffensperger, tillika Trumps partikamrat, att “hitta” de röster som behövdes för att Georgias elektorsröster skulle gå till Trump i presidentvalet. “Folket i Georgia är arga, folket i landet är arga. Och det är ingenting fel med att säga att ni räknat om rösterna”, sa Donald Trump i samtalet (DN 3/1).
Demokraterna hade inte vunnit senatsvalet i Georgia om inte tidigare republikanska väljare i förorterna och landsbygden valt att överge Trumps parti. Detta trots att Georgia länge har präglats av uppdelningen mellan å ena sidan huvudstaden Atlanta och å andra sidan förorterna och landsbygden. Det märkte även jag av under året i Georgia. Där fick jag höra av bekanta som bodde i Atlantas kringliggande förorter att de “skulle aldrig åka kollektivtrafik i Atlanta utan att bära vapen”. Min egen främsta aversion mot kollektivtrafiken hade att göra med att det fanns för lite av den.
De knivskarpa gränserna mellan stad och land, demokrater och republikaner, kommer inte att försvinna i vare sig Georgia eller USA över en natt. Men att Georgia som länge varit ett republikanskt högborg kunde skicka två demokrater till senaten visar att det finns en gräns även för hur framgångsrikt det är att spä på polariseringen mellan de båda partierna. Även Trump kan uppenbarligen gå för långt.