Tjejen från Uppsala dök inte upp till sin mönstring, två gånger. Nu åtalas hon för brott mot totalförsvarsplikten rapporterar UNT (26/11). Även om ursäkten var nästan plågsamt samtida, att hon hade prestationsångest och därför sjukanmälde sig, väcker fadäsen frågor. Är det här sättet att bygga ett försvar på verkligen det bästa?
Värnplikten. Vi har haft den i Sverige sedan år 1901, med ett litet avbrott mellan 2010 och 2017. De värnpliktiga har utgjort en viktig del av försvaret av Sverige. Det är självklart att vi behöver ha soldater i vårt försvar, annars är det inte mycket till försvar. Men är det verkligen nödvändigt att med tvång dra in omotiverade tonåringar i Försvarsmakten? Det finns andra länder som klarar av att ha ett starkt försvar – helt utan tvång.
Ett inte oviktigt argument som många gillar att lufta i dessa sammanhang är det om integration. Resonemanget går att sammanfatta med att det är bra att människor från olika bakgrunder umgås med gemensamma krav och spelregler. Det ligger någonting i att det har fördelar, men de fördelarna som man lika gärna kan uppnå genom att mixtra lite med exempelvis skolpolitiken legitimerar inte att vi ska tvinga tusentals ungdomar varje år att potentiellt dö eller döda mot sin vilja.
Det här året ska ungefär 110 000 ungdomar födda år 2006 fylla i underlaget för att mönstra. Av de kommer lite mindre än 28 000 av dem att kallas på den faktiska mönstringen. Bara 8 000 av dem ska faktiskt genomföra grundutbildningen.
Enligt siffror från Plikt- och prövningsverket var 59 procent av de 36 425 personerna som kvalificerade sig för mönstring 2023 inte negativt inställda till att genomföra militär grundutbildning. Det innebär i reella tal att det finns ungefär 21 500 villiga rekryter, betydligt fler än de 8000 som krävs för att fylla utbildningsplatserna. Alla dessa är såklart inte lämpliga men med ett urval som är tre gånger större än behovet kan det inte vara en omöjlig uppgift att hitta soldater.
Det här kokar egentligen ner till hur man ser på rättigheter och skyldigheter. Tycker man att det är staten som ur godheten av sitt hjärta ger oss rättigheter, och vi därför är satta i tacksamhetsskuld och behöver göra oss förtjänta av våra rättigheter. Eller vet man att rättigheter är någonting vi föds med, någonting ingen kan inskränka. Förstår man det senare blir det svårt att rättfärdiga det kanske mest långtgående tvånget man kan tänka sig. Att tvinga dö eller döda för staten.